Så trött nu men svävande.
Upprymd, upplyft.
Tagen från det jordiska.
Jag tänker ”Hon vill inte se mig”
när hon serverar mig mitt kaffe –
för varmt, för tunt.
(Jag dricker för mycket kaffe.)
Hon vågar inte?
Eller ett uppträdande,
protesthandling i det lilla.
Hon serverar mig,
säger det hon ska säga,
ler som hon ska le.
Ändå: mikroskopiskt förnekande.
Ja, om det gör henne tillfreds.
Rörande. Men – rör mig inte.
Barnets missnöje.
Ur maktlöshet, ur brist på sammanhang.
Jag ser det futtiga, det obetydliga.
Jag ser annorlunda.
Jag ser allt.
Varje variabel, varje storhet –
känd som okänd.
Ekvationen är min.
Jag är den som gör skillnad i liv,
hennes och tusentals.
Jag svävar.
När sov jag senast?
Ett dygn eller två eller tre.
Ur molnen, ur belägringen.
De äger sin barnslighet, journalisterna.
Okunniga frågor.
Om vår metod, bolagets metod.
Om min metod.
Jag är summan.
Jag är svaret.
”Utpressning?”
”Kollapsvarning?”
Ja. Nej. Kanske.
De flackar efter förståelse,
efter att syna det som ligger bortom.
Rörande.
Jag är svaret.
Jag vet sedan länge, jag vet vad de inte vet.
Men med spelet följer regler,
jag vet också att traktera det därefter.
Allvarsam.
”Jag visste inte om vi skulle komma i mål.”
Lättad.
”Fantastiskt!”
Ansvarsfull, ledarskapets tyngd.
”Visa att den där medicinen vi ordinerade var vi också tvungna att ta själva.”
Maskera redan gjorda drag.
Ur molnen –
den bruna jorden, silverfälten emellan.
Mitt perspektiv.
Jag ser.
Jag längtar hem.
Den jämna milen runt Mörtsjön,
Fyra varv genom kylan.
Hur lungorna spänner.
Deras sorg är påträngande,
Att de sträcker ut sina händer i tomrummet.
Som de gör det.
Under tysta skrik.
”Ledningen satt högst upp i huset”, vittnar de.
”I rum med mjuka fåtöljer. Vi själva satt under, i kala rum med pinnstolar. Det var en hemsk symbolik.”
Sant och sant och sant.
”Det var en cynisk förhandling.”
Förblindat, oseende.
Falskt.
Det var alls ingen förhandling.
Det var jag.
Jag spelar det spel som krävs,
med de pjäser jag anser mig behöva.
Min plikt är att agera.
Deras är att reagera,
funktioner av min vilja.
Extraordinär eller ordinär?
Final call.
Januari.
Tacksamhet kommer,
men inte från anställda.
Ekvationen är för komplex.
De står kvar vid det rivna.
Jag bygger.
En morgon får jag detta uppläst för mig.
”SAS koncernchef hade modet att utmana alla…”
Här pauseras.
”… inklusive fackföreningar för att rädda SAS – och räddade därmed majoriteten av arbetstillfällena samt produkten till de skandinaviska kunderna.”
Nominerad till årets chef i resebranschen,
mitt företag till årets europeiska flygbolag.
Jag gick förbi rimliga uppoffringar.
Men, säger en facklig:
”Det är stötande.”
Röster som viskar och skriker ur rasmassan.
Kommunikationsavdelningen lyssnar av,
för att sortera och sedan lämna på mitt bord.
En kör ur maktlöshet.
De vet inte.
De ser inte.
Jag vinner!
Jag – årets chef.
Bekräftelse.
En korrekt dom utfärdad av likar.
Det är storslaget.
Det finns ett citat som jag återvänder till:
”Success is not final, failure is not fatal:
it is the courage to continue that counts.”
Churchill.
Den som förstår, den förstår.
Men jag talar även till den som inte förstår.
Jag måste vara en konstant.
Säger:
”Då gäller det att ha mycket empati och förståelse i kommunikationen. Det är något som jag har funderat mycket över.”
Säger:
”När man talar om sin verksamhet är det lätt att vara uppriktig, men pratar man med en person som man helst inte vill såra kan det vara svårt att vara brutalt ärlig, så där är jag försiktigare. Jag ljuger aldrig, men jag kan anpassa sanningen.”
Jag vet.
Jag ser.
Jag formulerar lösningen.
Jag förtjänar tacksamhet.
