Svaret är ett rungande ja. Faktum är att flera av 00-talets verkligt viktiga böcker har kretsat kring omsorgen: Johan Jönsons ”Efter arbetsschema”, Helene Rådbergs ”Det gula rummets små terapistycken”, Marie Norins ”11.05.05-14.10.17”, Sara Beischers ”Jag ska egentligen inte jobba här”, Anmarija Todorovs ”Fröken Forever”, Henrik Bromanders ”Högspänning” och Marie Hållanders ”Tjänster i hemmet” – för att nämna några. Bara de senaste månaderna har två riktiga pärlor publicerats: Andreas Lundbergs ”Gerontion” och Johan Jönsons ”Proponeisis.” Vad denna störtflod av omvårdnadsskildringar beror på har jag diskuterat i min bok ”Arbetarlitteraturens återkomst”. Främst handlar det om att arbetarlitteraturen skrivs av i huvudsak kvinnor. Men det tycks också vara något med miljön, för att tala med Ivar Lo, som triggar författarna. De gula landstingskorridorerna och de eviga blöjbytena genererar en sorts anti-poesi, som är vacker på sitt skeva sätt.

Det senaste tillskottet är skriven av Linn Spross, med den prosaiska titeln ”Vård, skola och omsorg”. Någon renodlad vårdskildring är det inte – titeln till trots – utan lika mycket en avhopparberättelse från universitetet. Romanens huvudperson heter Julia Malmborg, filosofie doktor i kulturhistoria. Tidigt i romanen får vi veta att hon gjort slut med akademin, dödligt trött på att smöra för institutionens silverryggar. Istället har hon börjat inom hemtjänsten. Efter det klyvs romanen i två parallella spår, det ena om själva avhoppet, det andra om tillvaron som vikarie. Mitt emellan dessa kläms bilder från småbarnsåren och samvaron med sambon M in.

Spross debuterade 2013 med romanen ”Grundläggande studier i hoppfullhet och hopplöshet”. En burlesk väninneskildring i universitetetsmiljö som kretsade kring drömmen om revolution och att få VG på tentan. Det var en varm och rolig berättelse om vänskap, men boken var ojämn. Själv störde jag mig på fyrkantigheten i det politiska uppvaknandet – kvinnorna kändes som radikaliserade duplofigurer. I ”Vård, skola och omsorg” är de politiska diskussionerna om Judith Butler lyckligtvis frånvarande. I övrigt är Spross stil sig lik: en pricksäker, lite kåserande prosa som blandar vardagens trivialiteter med de stora existentiella frågorna. Vad gör vi av vår tid? Är det värt att slita arslet av sig för att uppnå status? Vad betyder egentligen att vårda? Det är kort sagt välskriven feelgood: en krönikeartad prosa med existentiell krydda.

Framförallt fäster jag mig vid skildringen av samvaron med M. Han är muskelbyggare och elektriker, kör pickup och har bokhyllan full av deckare. I mycket svensk samtidsprosa skulle detta generera cyniska bilder av det omöjliga mötet över klassgränserna. Paret skulle ha framställts som satelliter som dockat en kort stund i det kalla klassmörkret. Men inte här: Spross skildrar relationen som okomplicerad. När Julia disputerar anordnar hon middagen på tyngdlyftningsklubben där lulliga lektorer går runt och känner på svällande biceps. För så här är det ju i verkligheten: samtidslitteraturens bild av de oöverstigliga klasskrankorna är förljugen. I ett land där det historiskt varit enkelt att klassresa är berättelserna om ekonomen som fick barn med lastbilschaffisen närmast oändliga.

Men romanen har också problem. Framförallt handlar det om en obalans mellan delarna. Skildringen av det akademiska livet är skrivna i en närmast thrillerartad stil. Tidigt får vi reda att bokens antagonist, den serietidnings-onda handledaren Christer, kommer falla. Som läsare sitter man som på nålar vilket gör att scenerna från omsorgen – anekdoter om originella gamlingar – mest blir ett störningsmoment. Obalansen syns också i sidantalet: kapitlen om akademin sväller ut, medan hemtjänstavsnitten får 2–3 sidor. Möjligen hade Spross tjänat på att berätta historien kronologiskt. På så sätt hade hemtjänst-delen kanske fått en tydligare röd tråd.

Samtidigt är detta ett mindre problem än vad det kan låta som. För Spross har gjort en Ivar Lo. På något sätt har hon lyckats tappa både seminarierummen och hemtjänstlägenheterna på dess inneboende stil. På bara några sidor kastar hon läsaren mellan ett kateterbyte och en diskussion om metodologi bland doktorander, utan att hon känns som en främmande fågel på något ställe. Spross har kort sagt integritet, hon förmår att levandegöra båda miljöerna med alla dess fram- och baksidor. Det gör att jag gärna tar denna hemtjänstängel med milt leende i handen, och går genom universitetskorridorerna.