Charmigt men lite för välbekant i ”Så jävla easy going”

Dialektala problem har ­uppmärksammats en del i den här Göteborgsskildringen. Och visst, ingen har väl pratat mer stockholmska än Shanti Roney sedan Jerry Williams, Lena Nymans och Kenta och Stoffes dagar. I ”Så jävla easy going” spelar Roney en ­deprimerad pappa i hjärtat av Göteborgs gamla arbetar­kvarter. Även huvudrollen Nikki Hanseblad låter mer ­Söder än Majorna, och det kan ju få en att klia sig lite i ­huvudet. Särskilt som filmen gör jättestort nummer av att den utspelar sig just i Göteborg. Här är det hamnkranar, Ullevi, Magasinsgator och Chalmers i varenda utomhusscen. 

Nåväl, om vi släpper det sidospåret så är ”Så jävla easy going” en välgjord ”coming of age”-film.

18-åriga Joanna har adhd och när hon inte äter sin ­medicin så kör hjärnan igång som ett flipperspel på speed. Problemet som uppstår är att det inte går att köpa sin medicin när nämnda pappa är så deprimerad att han knappt kan röra sig ur soffan, och ännu mindre sköta saker som räkningar. Mamma finns inte längre där, och de båda ­sakerna hör såklart ihop. ­Joanna får använda mer ­kreativa sätt att få ihop pengar och mitt i allt så dyker en ny tjej upp på skolan, Audrey, och får Joannas hjärta att ­explodera lika mycket som hjärnan redan håller på att göra. 

De unga skådespelarna sköter sig finfint. Man svettas ikapp med Nikki Hanseblads Joanna, och hon gestaltar väl paniken som uppstår och tränger fram i olika situationer hon försätter sig i. Man kan dock ha lite svårt att förstå vad det är den lite mer välkammade Audrey egentligen ser i Joanna, som just de dagarna de träffas är ett enda vandrande kaos. Ett plus är dock att deras relation skildras utan några ”komma ut”-problem, den är precis så naturlig som sig bör. 

Regissör Christoffer Sandler har i sin debut gjort en varm, rätt charmig och ofta härligt bubblande ungdomsfilm, byggd på Jenny Jägerfelds  ungdomsroman från 2013. När det är som bäst lyser större än livet-känslorna i tonårskärlek igenom filmduken, men lite då och då trillar den ned i för väluppkörda dramaturgiska hjulspår och upplösningar som är väl enkla att förutse. Saker och ting blir aningen för bekant, och just svensk tonårsfilm tycks sedan 24 år gamla ”Fucking Åmål” brottas med en tydlig skugga som fortfarande ger konturer.