Återuppbyggnaden av Berlin var i full gång när den första ”Berlinale” (som festivalen också kallas) ägde rum 1951. Stjärnglans var en självklarhet redan då när Joan Fontaine, som spelade huvudrollen i öppningsfilmen ”Rebecca”, fanns på plats.
Åren har gått och festi-valen har stärkt sin plats som maktfaktor inom filmen. Den har ständigt lyckats att locka till sig branschfolk, publik och medier.
Nu är det dags för festivalens 68:e upplaga, där den tyske regissören Tom Tykwer (”Spring Lola”, ”Parfymen”, ”Sense8”) leder juryn.
– Filmfestivalen i Berlin är unik på många sätt. På grund av sitt geografiska läge har Berlin alltid haft stark politisk betydelse och även haft ett omfattande program med samhällsorienterad film. Den har en stor filmintresserad publik och är en av de bästa filmmarknaderna i Europa, säger Git Scheynius, vd för Stockholms filmfestival.
Hon konstaterar att de brukar bevaka Berlinfestivalen och hittar alltid filmer där som senare under året presenteras i Stockholm. Berlin, som är den största nordeuropeiska festivalen, är också intresserad av nordisk film.
Ett erkännande utifrån
Några svenska bidrag i år är filmen om en ung Astrid Lindgren, som heter just ”Unga Astrid” och Axel Peterséns och Måns Månssons ”Toppen av ingenting”.
– Oväntat och otippat och fantastiskt kul att vara där med filmen och tillsammans med min vän och regikollega, säger Axel Petersén.
Hans uppfattning är att festivalen är djupt förankrad i staden och i kulturen.
– Berlinare går man ur huse för att titta på film. Sedan är det mycket bransch, marknad, business och en hel del dekadens, säger han.
Han konstaterar att det var betydande för filmen ”Avalon” när den visades där för några år sedan.
– Kanske inte rent konstnärligt, men erkännandet utifrån, bortom nepotism och inbördes beundran. Det var nog bra för den så kallade ”karriären” i Sverige just då, säger han.
Tappar mot Venedig
Atmo-producenten Kristina Åberg (”The nile hilton incident”) och filmrecensenten Gunnar Rehlin menar att Berlin-festivalens kurva pekar nedåt.
– Berlin har förlorat lite grann av sin status. För några år sedan körde de Oscarsfilmerna, och de stora amerikanska filmerna kom till Berlin. Det gör de inte längre på samma sätt. De stora namnen kommer till Venedig istället. Venedig har sedan flera år tillbaka nu haft ett fantastiskt utbud. Nästan bättre än Cannes, trots att Cannes är alla festivalers moder, säger Gunnar Rehlin.
När journalister åker till filmfestivaler så vill de också kunna göra många bra intervjuer, och då är Cannes och Venedig numera bättre.
– Vissa journalist-kollegor kommer att låta bli att åka i år för att de inte tycker att de finns tillräckligt att göra där, fortsätter han.
Sundance norpar titlar
Han understryker att det ändå finns mycket att upptäcka i
Berlin, exempelvis såg han superhyllade ”Call me by your name” förra året.
För Kristina Åberg är Cannes och Berlin viktiga mötesplatser.
Hon upplever dock att Berlin får känna på allt hårdare konkurrens från amerikanska Sundance.
– Sundance är kaxiga och utmanar Berlin. I och med att Sundance ligger precis före Berlin, så om de hinner ta titlar är det inte så intressant för Berlin att visa just de titlarna. ”The Nile hilton incident” är bara ett exempel. Men Berlin är fortfarande en mycket större festival, säger hon.
Serietecknaren Bitte Anderssons lågbudgetfilm ”Dyke hard” visades i Berlin 2015, men fick nobben av Torontos filmfestival.
– Min syn på ”Berlinale” är att de på något märkligt sätt lyckas ha väldigt hög status och samtidigt tycka mycket om exempelvis queer- och lågbudgetfilm. Berlin som stad har ju en gammal kärleksrelation till ”trash”, som var det vanligaste ordet i tyska medier när min film beskrevs, säger hon och fortsätter:
– Toronto svarade ”we’re going to pretend we never even saw this film” när de fick ”Dyke hard” av Svenska filminstitutet.
