Bild efter bild där profeten Muhammed har blivit en karikatyr. Han håller upp en koran som skydd mot gevärskulor, får halsen avskuren av en extremist, och hotar den som inte skrattar med piskrapp. Dagen efter attackerna mot Charlie Hebdo fylldes flera sidor i Expressen av bilder från den franska tidningen. Ett grepp som inte var självklart, menar Expressens chefredaktör Thomas Mattsson.

Det var inget enkelt beslut, förstås, eftersom det fanns goda argument emot en publicering. Men det fanns ännu fler anledningar till att visa teckningarna, som att förklara vad det här egentligen handlade om, det stora allmänintresset, det exceptionella nyhetsvärdet och ställningstagandet för pressfrihet.

Aftonbladet mer försiktiga

Men många andra tidningar resonerade annorlunda. Aftonbladet valde först att inte publicera någon bild alls. Senare ändrade de sig och har precis som många andra medier valt att visa satirbilder som är typiska för Charlie Hebdo, men inte de bilder som kan uppfattas som mest kränkande. Och i betydligt mindre skala än till exempel Expressen. Aftonbladets chefredaktör Jan Helin motiverar i sin senaste söndagskolumn tidningens hållning med att det viktiga är att manifestera Charlie Hebdos ovillkorliga rätt att publicera de satirbilder de vill, men poängterar samtidigt att detta inte innebär att man för det måste återpublicera bilder som förolämpar religiösa grupper. Han återger också en tweet från Glenn Greenwald, journalisten bakom Edward Snowden-avslöjandet och ständig förespråkare av det fria ordet:

”När blev det sant att för att försvara någons rättighet till det fria ordet så måste man återpublicera och till och med ställa sig bakom deras idéer? Ska det gälla i samtliga fall?”

Vill öka motsättningarna

På liknande sätt resonerar Johannes Klenell. Han är redaktör för serietidskriften Galago, och tog efter långa funderingar beslutet att inte publicera några teckningar alls från Charlie Hebdo.

– Bilderna som handlar om islam och profeten Muhammed hade jag innan förra tisdagen aldrig publicerat. Särskilt inte i det här läget, där moskéer attackeras, muslimska kvinnor får sina slöjor avdragna och så vidare. Att gå emot mina egna publicistiska ideal för att terrorister försöker tvinga mig till det, det handlar knappast om yttrandefrihet.

Trots att bilderna från Charlie Hebdo upprörde så pass mycket att en halv redaktion dödades, menar Johannes Klenell att terroristerna är ute efter att karikatyrerna ska spridas. De är ute efter ökade motsättningar mellan människor.

– Jihadisternas ambition är att så split mellan människor, de vill att teckningarna ska publiceras. Eftersom vi inte är någon nyhetstidning och inte kan motivera en publicering med att det kan ha ett nyhetsvärde, vill jag inte bidra till att spä på en konflikt som bara extremister av alla religioner kan vinna på, säger han.

Vill ”informera och förklara”

Hur nyhetsmedier borde ha agerat tycker han är svårare att säga. Här finns som sagt ett annat motiv för att visa bilderna – att informera läsarna om vad det handlar om. För Expressen var det ett skäl som vägde tungt.

– Journalistikens grundläggande uppdrag är att informera och förklara, något som vi gjorde när vi bland annat lät en imam och tre professorer i islamologi kommentera teckningarna, säger Thomas Mattsson.

Även organisationen Reportrar utan gränser har uppmanat medier att publicera satirteckningarna från Charlie Hebdo. Det för att visa solidaritet med Charlie Hebdo och de dödade redaktionsmedlemmarna, men också solidaritet med de medier som publicerat bilder – hotrisken mot ett enskilt medieföretag minskar om fler publicerar.

Många lyfter också yttrandefriheten som ett argument för att visa teckningarna. När en tidning attackeras för det den trycker, är det förstås ingen långsökt slutsats att attacken också är en attack mot yttrandefriheten. Att visa de bilder som orsakat attacken kan då ses som ett självklart grepp för att försvara yttrandefriheten och visa att ”inget våld kan tysta oss”.

Ett ”märkligt” stöd

Men Gina Gustavsson, statsvetare som bland annat har forskat om europeisk liberalism och skrivit mycket om Muhammedkarikatyrerna, menar att yttrandefriheten inte betyder att vad som helst bör publiceras. För en redaktion som tycker att Charlie Hebdos satir är tveksam, kan det finnas skäl att inte heller publicera den.

– Yttrandefrihet betyder inte att man måste visa bilderna mot sin egen vilja för att man känner sig tvingad. Det kan inte finnas någon skyldighet att publicera, säger hon.

Gina Gustavsson har inget rakt svar på om det är rätt eller fel av medierna att visa karikatyrerna. När Jyllandsposten publicerade Muhammedkarikatyrerna tyckte hon det var lättare att ta ställning.

– Det föll helt klart inom yttrandefrihetens gränser, men jag tycker att det var etiskt fel. Jag tycker det är viktigt att skilja på yttrandefrihet och vad som är lämpligt att använda den till. Charlie Hebdos satir är inte riktigt samma sak, eftersom de slår åt alla håll. Jyllandspostens publicering var mer en del i en större kampanj riktad mot muslimer, säger hon.

Slår neråt

Samtidigt tycker hon att en publicist alltid måste ta hänsyn till kontexten. Mohammad Fazlhashemi, professor i islamsk teologi och filosofi, håller med om det. Satir som häcklar muslimer är inte satir som slår uppåt. Därför finns det anledning att tänka ett extra varv när man väljer vilka bilder som ska publiceras.

– Den här situationen är väldigt specifik. Jag har viss förståelse för att man vill publicera bilderna för att visa att man inte backar för terroristerna. Men samtidigt, vi vet att det finns en islamfientlig tendens i samhället. Vad bidrar man till genom att publicera bilderna? Risken finns att man spär på polariseringen, säger han.

Inte heller på Svenska Pen är svaren på vad som är rätt och fel självklara. I alla fall inte för ordförande Ola Larsmo.

– Vi måste ha rätten att häda, och att publicera saker som gör människor ledsna och upprörda. Tryckfriheten och yttrandefriheten är demokratins grund, och i den ingår också att kunna kritisera det som publiceras. Vi måste få gå långt i yttrandefrihetens namn. Som gräns har vi när det blir hets mot folkgrupp, som är ett brott i Sverige. Men var vi lägger den gränsen måste hela tiden diskuteras, så att vi inte inskränker demokratin i demokratins namn.