Nyheten som kom strax innan helgen och innebär att en flera år gammal påverkanskampanj till slut gått i mål. 

Det hela började runt 2021 när terrorexperten Magnus Ranstorp och hans kolleger började utöva påtryckningar för att strypa statsfinansieraingen av studieförbunden. 

Att en terrorforskare lade sig i vilka studiecirklar som folk höll eller inte höll var minst sagt oväntat, men hans tanke var enkel: Samhället måste samverka på alla sätt för att motverka muslimsk extremism. Den ska rökas ut från alla hålor. Och en särskilt farlig Tora Bora-grotta menade han var bildningsförbundet Ibn Rushd. De var nämligen en förlägning av den egyptiska organisationen Muslimska brödraskapet.

Därför måste alla studieförbund ”stålbadas”. 

I en debattartikel påstod han att hemliga källor dessutom hävdade att 60-70 procent av all verksamhet i studieförbunden var rent fusk. 

Det var en häpnadsväckande siffra och en ännu mer häpnadsväckande antiterrorstrategi, som hade en stark bismak av partipolitik. Att ”stålbadet” i förlängningen skulle skjuta socialdemokraternas ABF i sank var knappast en oönskad bieffekt för den högervridne terrorforskaren. 

Anklagelserna mot Ibn Rushd visade sig dock vara felaktiga, fusket extremt överdrivet och tanken att den militanta jihadismen uppstår inom ramarna för svenska studiecirklar i grunden så befängd att man lika gärna kan förbjuda glasögon. Eller inomhusbelysning. Eller något annat som kan underlätta ett jihadistiskt budskap att spridas. 

Det hela var lite som att anklaga Boeing för 9/11. En bra gissning, men det missar liksom målet helt och hållet.

Vad vet jag, jag är ingen terrorexpert. Men från min horisont ser det i alla fall ut som att jihadismen kommer från ett helt annat håll än kurserna i körkortsteori, engelska, bokföring, Excel och jobbsökande som ska hjälpa deltagarna in på arbetsmarknaden – vilket varit något av Ibn Rushds specialitet.

Om inte hela folket får vara med är det knappast folkbildning det handlar om

Men påverkanskampanjen fortsatte med oförminskad styrka och fick snabbt understöd från politiker som dels avskydde bildning för vanligt folk och dels hade något att vinna på att utmåla sig som fiender till islam. 

Göteborgspolitikern Nina Miskovsky påstod tidigt att man inte bör få läsa koranen inom ramen för studiecirklar. Moderaterna krävde granskningar. Studieförbunden ”underblåser segregationen” påstod Sverigedemokraterna, och hävdade att deras verksamhet är  ”oförenlig med svensk kultur och demokrati”.

Socialdemokraterna var som vanligt tagna på sängen av att man kan bedriva politik på något annat sätt än genom att skriva motioner till riksdagen och bjöd inte på någon särskilt hård strid. 

Kampanjens första triumf kom för ett år sedan när Tidöregeringen kapade studieförbundens sammanlagda budget med 30-40 procent. Det var väntat. ”Vuxnas fritidsaktiviteter” kallade vår förvirrade utbildningsminister Mats Persson verksamheten. Vi måste prioritera bort det, menade han. Vi har inte råd. 

Och nu, när det förment oberoende Folkbildningsrådet, till slut helt tar bort finansieringen för Ibn Rushd (och därmed krossar det) går den politiska kampanjen till slut i mål. 

Utbildningsminister Mats Persson ser det i alla fall som ett rent politiskt beslut riktat mot extrem islam: ”Det här visar att organisationer som är kvinnofientliga, homofobiska, antisemitiska, de hör inte hemma i en liberal demokrati”, utbrast han entusiastiskt i Aftonbladet. 

Lustigt nog stod det inte ett ord om något sånt i Folkbildningsrådets beslut. Där står bara att Ibn Rushd saknar ”förutsättningar att förvalta och utveckla verksamheten”.

Ibn Rushd ger dem till viss del rätt, men menar att deras problem beror på att de överhopats av granskningar, vilket försämrat deras administrativa kapacitet. 

Oavsett syftet är det ett effektivt sätt att krossa en organisation: Granska den tills den går på knäna i pappersarbete. Dra sedan in bidragen på grund av att deras administrativa resurser är försvagade. Inom journalistiken kallas det SLAPP (Strategic lawsuits against public participation). En metod som företag använder mot journalister. Knäck dem med pappersarbete och dyra advokatarvoden. 

Iden med bildningsförbunden var lika vacker som den var enkel. Alla medborgare har rätten att skaffa sig demokratiska och intellektuella verktyg, även om de inte går på universitetet.

Genom att alla får chans att odla såväl sin teoretiska bildning som sina hantverkskunskaper ger vi samhället någon sorts intellektuell infrastruktur. Det blir mer robust. 

Folkbildningen handlade till hundra procent om att odla en starkare demokrati. 

Det var en briljant idé som lyft Sverige till oanade höjder under 1900-talet. Nästan allt kulturliv av värde har utspelat sig inom bildningsförbundens väggar. Där har politiska idéer odlats, hantverk överlevt och människor har fått blomma, utvecklas och hitta nya vägar in i samhället.  

Helt central för folkbildningstanken var oberoendet. 

Bildningsförbunden skulle inte vara knutna till universiteten och staten utan till civilsamhällets gräsrotsorganisationer. Kyrkor, partier och nykterhetsförbund som ser vilka behov och intressen människor har i sin vardag och därför kan ge dem mer fullvärdiga liv. 

Det råder inga tvivel om att Folkbildningsrådets styrelse tagit intryck av den massiva politiska påverkanskampanj de utsatts för. De har helt enkelt fogat sig och gjort det politikerna önskat. Det är inte så konstigt. Att anklagas för att underblåsa extremism är i dag livsfarligt och det är inte lätt att vara modig.

Men nu när det politiskt motiverade stålbadet genomförts är det kanske dags för Folkbildningsrådet att byta namn till något som bättre speglar deras nya uppdrag? Jag kan tänka mig lite olika förslag: Styrelsen för borgerlig bildning? Bibelstudiemyndigheten? Centralrådet för vita hobbys? 

Något sånt. 

Om inte hela folket får vara med är det i alla fall inte folkbildning det handlar om.