Som andra generationens invandrare har Anne växt upp i rasistiska Simrishamn: ”Som barn trodde alla att jag var en apa, typ”. Numera lever hon som alla andra i Stockholmsförorten Aspudden och är ”en vit kvinna som kan nåt om tofu.” Anne har lyckats, men ändå inte.
Fascismen, klassamhället, kapitalismen. Medan hon kryssar mellan vårdinstanser synar berättarjaget sin omgivning med syrlig blick. Det är ett Sverige som Anne både är offer och förövare i.
– Boken är en rapport från ett förfall – både berättarjagets och världens. Och det finns en gullighet över det, att både världen och Anne har en kris. Det blir en slags harmoni, säger Caroline Ringskog Ferrada-Noli.
Inför bokens släpp verkar hon dessvärre ändå må piss.
– Jag har gjort massa val i den här boken: ska jag ta med det här eller ska jag spela säkert? Och så har jag kommit på att det inte går att sejfa, för då blir det inte samma bok. Jag känner att hela romanen är ett sånt risktagande, så jag mår verkligen jättejättedåligt, säger hon.
Samtid i fritt fall
Trots att den saknar moraliska facit måste ”D e kroniskt” kallas en politisk roman. Långt mer drastisk och rasande än den klaustrofobiska debuten ”Naturen” (2009) och ”Rich boy” (2020), om tre generationer kvinnors försök att överleva.
– Ja, det är en samtidsroman. Men jag upplever också världen tätare inpå nu, som närmare slutet av historien. ”Naturen” skrevs i en tid där jag upplevde en slags trygghet, inte ett fritt fall, säger Caroline Ringskog Ferrada-Noli.
Mitt i ”D e kroniskt” finns passande nog en analys av just detta samhälleliga skifte. Det handlar om 80-talisterna som växte upp för långt ifrån en katastrof för att borga för en framtid:
”Vi hade inget minne av krig. Våra föräldrar är livsförkastande boomers som ägde världen. Inget berörde oss. Vi behövde inget. Vi hade ingen fantasi att förstå lidande, varken bakåt eller framåt.”
Har vi förlorat oskuldens tid?
– Oskuldens tid har blivit skuldens tid. Vi lever i en apokalyptisk samtid och den måste förstås utifrån hur den är inuti en människa, inte bara utifrån ett panorama man tittar på. Det fanns liksom ingen annan bok att skriva.
”Människan är ond”
Ja, berättarjaget lider. Men i smärtan finns också stor humor, inte sällan på Annes egen bekostad. Som när hon försöker hustla sig till magkirurgi genom landstinget efter graviditeterna. Till hennes förtret säger läkarna samma sak: Du är bara tjock.
Anne är också tydligt vänster, men har ändå en papperslös städare hemma. Inför grannarna låtsas hon att kvinnan är hennes mamma, för att inte bli avslöjad som politiskt inkorrekt.
Var det din avsikt att skriva fram ett jag som är osympatisk, men som man ändå känner med?
– O ja! För jag vill ju skriva sanningen. Och sanningen om livet som är att den invandrare som blir tuggad och utspottad av Sverige också är rasist, säger författaren.
I boken kokar allt samtidigt under ytan: Hierarkier, status och makt.
– Jag ville undersöka frågan ”vad är en människa?”. Och ett svar är att människan är ond. Men det är ju inte hela svaret. Det är inte bara att folk har ”fel åsikter” och att vissa är rasister. Mörkret är en del av mänskligheten. Jag försöker acceptera en värld av mörker. Hur ska man kunna leva i en sådan värld?
”Skalet är likt”
Den som läst Caroline Ringskog Ferrada-Nolis tidigare böcker och lyssnat på hennes och kollegan Liv Strömquists ”En varg söker sin podd” känner igen flera teman ur ”D e kroniskt”. Liksom berättarjaget bär författaren sorgen efter en bror som dog i en bilolycka som tonåring, hon har också haft så svåra foglossningssmärtor att hon knappt kunnat gå och är en andra generationens invandrare som försöker få ihop författarlivet med småbarn.
Hur nära huvudpersonens erfarenheter ligger du?
– Egentligen inte alls nära. Det som händer är att jag Caroline är med om något, och sedan skriver jag om det. Då förvandlas det nästan till ny materia. För mig blir det nästan oigenkännligt och jag kopplar inte mig själv med det som står i boken. Fast skalet är likt många gånger, säger hon.
Det är kittlande!
– Jag tycker om att jobba med den spänningen. Mitt förtroende med läsaren bygger på att jag inte bara kan berätta skit. Jag måste berätta något som är sant. För att läsare ska tro på berättelsen har jag använt mig av markörer som representerar verkligheten. När jag tänkt: ”vad ska läsarna tycka om mig?” så har jag landat i att det är ett offer jag får ta. Att låna ut mig själv är det enda sättet att berätta den här historien. Då blir trovärdigheten så stor som möjligt.
Det är nästan som att du förtalar dig själv?
– Ja, jag har offrat mig själv och projicerat den här berättelsen på mig själv. Jag har ställt mig själv som en docka där, men gett ett manus till dockan. Man kommer att se mig när man läser. Jag förtalar mig själv och projicerar otroligt negativa, mörka drifter och åsikter på berättarjaget.
I romanen vill jaget gärna skriva under pseudonym, men får inte det för sitt förlag. Är det något du drömt om?
– Det har jag verkligen gjort! Men helst skulle jag vilja att läsarna glömmer bort vem jag är och lyssnar på skapadet, att berättandet får vara i fokus snarare än identiteten bakom. För berättarjaget har inte med mig att göra.
Vad i skrivprocessen har varit smärtsamt för dig?
– För att få det här att flyga så måste min familj och alla i min närhet tro på att det är fiktion.
Är de oroliga?
– Nej det är de inte. Till exempel är porträttet av den äkta maken i boken otroligt negativt, men i mitt riktiga förhållande är det inte så. Fast om andra tror att det är sant, så kanske de tror illa om min kille eller om vårt förhållande? Det står ju magstarka grejer liksom ...
Som att berättarjaget inte är kär i sin kille, utan i sitt ex?
– Ja. Men jag är inte orolig på riktigt, för han och jag vet liksom. Och min kille är också författare. Han tycker att det är helt självklart att jag skriver.
