Kvinnlig oskuld har varit av yttersta vikt för kungahusen i hundratals år. Detta för att nationen ska vara säker på att kungabarnen är just kungabarn och inte barn till någon kvinnan haft sex med innan hon gifte sig med en prins.
För männen gäller givetvis inte samma regler. Medan kusin Patricia förklarade varför Camillas helt normala sexuella utveckling var problematisk skrev hennes pappa, Lord Mountbatten, uppmanande till sin brorson Charles; ”I ditt fall bör mannen så sin vildhavre och ha så många affärer han kan innan han slår sig till ro”.
Tänk så tiderna förändras. Tjugofyra år senare gifter sig kung Charles med en frånskild tvåbarnsmamma. Under kröningen den 6:e maj står hon vid hans sida med den officiella titeln drottninggemål (”Queen consort”). Det är givetvis resultatet av en nödvändig modernisering för att hålla en sviktande monarki vid liv. Men Camillas utveckling från ”oren” till ”drottningmaterial” är intressant också utifrån bilden av den frånskilda ensamstående mamman som den presenteras i film, tv och pressen. Även om hennes dotter Laura var 21 och sonen Tom 25 när hon och Charles offentliggjorde sin relation, så var det just skilsmässan och hennes erfarenhet av att göra barn som talade emot henne.
Som rollkaraktär är typen välbekant. Kärv, rapp i käften och med tveksam klädsmak. Som arbetarklassmamman Sandra (Linda Henry) i ”Beautiful thing” (1996) och valfri kvinna i Mike Leighs filmer. Eller tänk ”Erin Brockovich” (2000). En variant av karaktären är sexuellt utsvulten, som Miranda i ”Sex and the City” (1998), eller bara kärlekstörstande (Dorothy i ”Jerry McGuire”, 1996).
Camilla Parker-Bowles kan givetvis inte jämföras med dessa karaktärer eftersom hon kommer från överklassen. Däremot har hon alltid porträtterats med samma drag: ful i käften och full i fan. Hon har fräck humor, skvallrar gärna. Hon är en slarver och slusk. Älskar kläder och prål men saknar god smak.
Hon träffade Charles 1971 när han var 22 och hon 24. Enligt legenden drog Camilla en story om att hennes mormorsmor var Charles farfarfarsfars favoritälskarinna och avslutade med ett flirtigt ”Så vad säger du?”. Hon var mycket stolt över sin släktings erövring och hade hennes porträtt hängande i vardagsrummet.
Vare sig storyn är sann eller inte, följer den ett narrativ som säger att allt Camilla sa eller gjorde kunde relateras till sex.
1996 när Charles skilde sig från Diana var häften av alla präster i Church of England emot idén om att Charles skulle gifta om sig. 1997 varnade ärkebiskopen att ett giftermål skulle försätta kyrkan i djup kris.
Den brittiska monarken är också Church of Englands överhuvud. Som representant för både kronan och kyrkan måste man enligt lag upprätthålla hög moral.
Det har inneburit att skilsmässor inte varit tillåtna.
Men inte bara det. Omgifte också. Att en monark skulle gifta sig med någon som varit gift tidigare sågs fram till 2015 som inte bara otänkbart utan rent förbjudet under The Royal Marriages Act från 1772, som sa att regeringen hade veto i fråga om kungliga gemåler. Detta för att förhindra äktenskap som skulle kunna sänka kungahusets status. Och Camilla hotade definitivt kungahusets status.
Hon porträtterades i brittisk press som den mest hatade kvinnan i Storbritannien. I ett direktsänt debattprogram om monarkin buade publiken när hennes namn nämndes. En tabloidtidning publicerade en bild på Camilla och en bild på en häst och texten ”Vem skulle du helst ligga med?”.
Sex, som sagt.
Men sådant var å andra sidan kvinnornas 1990-tal. Spice Girls glada rop om Girl Power såldes tillsammans med stringtrosor och push up. Monica Lewinsky porträtterades som sexgalen fresterska 1998, samma år som ”Sex and the City” porträtterade kvinnor på jakt efter ligg. Det var helt enkelt fritt fram att sexualisera kvinnor bäst man ville. Camilla också.
1999, samma år som Charles och Camilla offentliggjorde sin relation inleddes därför ”Operation PB”. Hovet hyrde in ett PR-proffs som skulle avsexualisera Camilla och få pressen att sluta jämföra Charles vulgära flickvän utan smak med den glamorösa superoskulden Diana. Man fokuserade på att lyfta fram Camillas värme, charm och humor. Hon skulle bli moderlig vilket är den goda och fina varianten av någon som haft sex. Man skulle också försöka få Charles mer omtyckt, enligt undersökningarna var han den minst populära av alla medlemmarna av kungahuset.
Planen behövdes. Av de 68 procent britter som 2000 ansåg att Charles hade rätt att gifta om sig motsatte sig hela 83 procent av dem Camilla som drottning. 2001 skrev BBC att prinsens eventuella giftermål med henne skulle ”hota att underminera Charles moraliska auktoritet”.
Sex är farligt.
Så pass att man behövde fortsätta sexskamma Camilla. I boken ”The Diana chronicles” (2000) beskriver Diana-försvararen Tina Brown Camilla som
rent aggressivt sexuell. Hon raggade på Charles genom att syna honom upp och ned på hästryggen och säga ”Vilken imponerande best du har där”. Enligt Brown var det också Camilla som lärde Charles att ligga bra, ”föreställ dig att jag är en gunghäst”. Han hade vid det laget haft många affärer, men ansågs inte bra i sängen. Något bara en riktigt erfaren kvinna kunde ändra på… Brown går till och med så långt att hon skriver att det inte var en slump att Camilla höll sig nära stallet, ”hästridning är än välkänd afrodisiaka”. Detta trots att hennes intresse för hästar och polo är välkänd, och något hon delat med Charles sedan deras ungdomsår.
Samtidigt började bilden av den frånskilda kvinnan som står upp mot konventionerna och för sin sexualitet att ersätta den tidigare kärva karaktären. 2001 spelade tre av fem kvinnor som Oscar-nominerades för Bästa kvinnliga huvudroll, hårdnackade, ensamstående mödrar. Julia Roberts vann för ”Erin Brockovich”.
Hollywood har producerat filmer om ensamstående mammor sedan stumfilmstiden, men att göra dem till moderliga hjältinnor som inte tar någon skit var nytt.
Antagligen hjälpte det Charles och Camilla att kronprins Haakon av Norge gifte sig med den frånskilda mamman Mette-Marit samma år. Året därpå, 2002, drog ärkebiskopen tillbaka sitt yttrande om att ett giftermål skulle sätta kyrkan i kris. Den var ju redan i kris – kungen hade en frånskild flickvän som uppenbarligen hade haft sex vid minst två tillfällen. Bättre att de fick gifta sig.
Det gjorde de 2005. Det skedde dock civilt, och i Skottland, för att kringgå hela Church of England-problematiken.
Men en sexgalen kvinna som tagit sin in i kungafamiljen är en karaktär man inte blir av med så lätt. Den är för lukrativ. Att skvallra om en moderlig Camilla säljer varken lösnummer eller böcker. Om hon inte kan få vara moderlig och sexgalen på samma gång förstås… Så sent som 2017 kom biografin ”Prince Charles: The passions and paradoxes of an improbable life” där Camilla beskrivs som “en intensivt varm, moderlig varelse med enorm sex appeal”. Ett bevis på att tiderna förändras eller att de förblir desamma?
Låt oss säga både och.
