– Min musik är mer hörlursmusik. När jag komponerar gör jag det uteslutande i hörlurar. Jag älskar de här lurarna. (Amina håller upp sina svarta, trogna följeslagare, Reds anm.) De imiterar hur högtalare fungerar, till en viss gräns. Sedan testar jag förstås att lyssna genom hög-talare också. Det är lite av och på, berättar Amina Hocine.
– Jag lyssnar så starkt, tills det nästan gör ont. Det är lättare att uppslukas av musiken i hörlurar. Men samtidigt pratar Evelyn Glennie om just det, att hela kroppen är som ett öra. Så hög-talare är ju också intressanta.
Det förefaller vara mycket så med denna unga kreativa själ. Att det pågår saker inne i huvudet. Fantasi, infall, tankar på annat som föder musikaliska idéer. När jag sitter och pratar med henne märks det tydligt att Amina Hocine är en passionerat kreativ person. Och jag gissar att hon egentligen skulle vilja låta musiken tala för sig själv. Även om hon hittar många fina formuleringar kring sitt eget skapande under vårt samtal.
Jag frågar om låten ”Call me Jesus”, vars titel sticker ut rätt markant på albumet.
– Den handlar om dödsrädsla, som är något jag inte upplevt innan någon jag kände dog. Dödsfallet var i och för sig inte oväntat, men min naiva bild av döden förändrades mycket. Med mognaden och åldern kommer de tankarna, man får ett bättre konsekvenstänk.
– Varifrån kommer inspiration? Varför blir människor kära? Jag har tänkt mycket på såna saker. Hur hjärnan och kroppen fungerar. Lite som en hobbyforskare som plockar isär saker. Det är samma sak med till exempel en klocka. Men mest handlar det om ickefysiska saker.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Inga privata kanaler
Samtalet glider in på den senaste tidens skeenden. Politik och propaganda, medier och manipulation. Flockbeteenden där människor tror att de agerar individuellt. Hur internet påverkar oss, positivt och negativt. Amina har släckt ned sina privata kanaler ut mot sociala medier. Även om artisten Amina Hocine finns där.
– Jag kan sakna att veta vad som sker i stan, event och såna saker. Men samtidigt finns det så mycket negativt där, varför fokusera på det?
Aminas pappa var från Algeriet, mamma var svenska. Han försvann ganska tidigt ur bilden, Amina växte upp i Linnéstaden med modern Gunilla Engström.
– Mamma var klassisk pianist, men spelade också en hel del jazz under 70- och 80-talen, på Nefertiti och såna ställen. Senare hade hon något elektroniskt bandprojekt, och det enda fotot jag sett på henne och en synth är när hon står vid en Prophet. Senare skaffade jag en sån och då hade jag ännu inte ens sett den bilden.
Att Amina började spela instrument föll sig naturligt. Först blev det viola med ungdomssymfonikerna. Hon trakterar även dragspel och såg.
– När jag var fyra år skrev jag min första låt, ”Flyghästen”. Mamma hjälpte mig att skriva ner noterna. Sedan dess har jag skrivit musik jämt. När jag fyllde 15 fick jag Cubase och ett ljudkort av mamma och då öppnade sig nya världar. Innan dess hade jag kunnat sitta med en minidisc-diktafon och spela in grejer som jag sedan höll framför datorns mikrofon och så förändrades ljuden så det började bubbla om allt.
Varje låt har sitt eget rum
Det där intresset för utforskandet av musikens möjligheter består än i dag. Forskaren, återigen.
– Ibland kommer det en låt som blir färdig på en timme. Ibland tar det månader. Det känns som om jag är som en radiomottagare, bara jag får in rätt frekvens så kommer låtarna till mig.
– Jag har jättesvårt att göra samma sak två gånger. Det är därför varje låt är så olika, för jag tänker inte låta mig begränsas. Kärnan kommer ändå alltid att vara detsamma. Kärnan är alltid jag. Kärleken till musiken är så stark att det skulle kännas förminskande att välja bara en del. Det finns så mycket ljud.
Amina Hocine skrattar till mitt i allvaret.
– Men det är inte som att jag kommer att byta genre hela tiden, som om jag skulle börja göra typ hip hop om två år.
När Amina Hocine nu ställer sig på Oceanens scen med nytt material är det första gången hon framträder som sin egen artist i hemstaden på två år. Då hade hon två EP-skivor i ryggen, även de släppta av ivriga påhejarna Clandestino.
– Låtarna på skivan är gjorda under 2016. Musiken är mycket mognare. Men det betyder inte att mina tidigare grejer nödvändigtvis är bättre eller sämre, det har bara blivit så. Det är fortfarande samma hus, samma kvarter. Jag har bara gått in mer i den världen. Det kanske låter lite allvarsamt, men det finns ju mycket humor i musiken också.
Kortfilm för SVT
En kortare USA-turné har Amina Hocine också hunnit med. 2015 agerade hon uppvärmare på en turné som bandet Hiya wal Âalam - med tunisiska och palestinska musiker – gjorde ihop med The Knife-medlemmen Olof Dreijer.
Förutom karriären som soloartist gör Amina Hocine också musik för teater, radio och tv. Ofta på Folkteatern, där hennes musik hörts i föreställningar som ”Revisorn”, ”Folkbokförarna”, ”Variation” och ”Not based on a true story”.
– Nästa projekt blir musik till en kortfilm för SVT, men det är hemligt än så länge så jag vågar inte berätta mer.
I höst flyttar Amina Hocine till huvudstaden.
– Jag har kommit in på Kungliga musikhögskolan, och ska studera elektroakustisk musik. Det känns jättebra och det känns också som jag kommer att få utrymme att nörda ännu mer kring skapandet av musik, gå djupare in.