”Konsumentmakt” hade varit en mer trovärdig analys. Fansen har helt enkelt fått nog av att se sin idol ge sig allt djupare in i en främlingsfientlig och reaktionär dimma och väljer i stället att stanna hemma och inte belöna mannen med sina konsertpengar.

Spyr PK-galla

Anledningar finns i överflöd. Morrissey har i Der Spiegel kallat Berlin för ”våldtäkternas huvudstad”. I skottlinjen: flyktingarna. Han har uttryckt sympati för muslimhatande tidigare English Defence Leagueledaren och ultrahögeraktivisten Tommy Robinson som dömts till fängelse för domstolstrots. Och spytt galla över det han anser vara politisk korrekthet och påstått att Hitler ”minsann var vänster”.

Det finns mer.

Ann Marie Waters, kvinnan som förlorade kampen om partiledarposten i Ukip (och efter det startade det ännu mer högerradikala For Britain), som av tidigare Ukipledare kallats nazist och rasist, har av Morrissey i stället beskrivits som ”en mänsklig version av Thatcher”.

I juli 2011, innan de 69 liken på norska Utöya knappt hunnit kallna, sa han på en polsk scen att attentatet inte var någonting jämfört med ”vad som varje dag händer på McDonalds och Kentucky Fried Chicken”. Året före utnämnde han kineser till en ”underart” till människan på grund av deras behandling av djur.

Flyttade av skatteskäl

Morrissey säger sig inte längre känna igen sitt England. Inte för att det var åratal sedan han av skattetekniska skäl bosatte sig i Los Angeles, Schweiz, Italien. Utan på grund av invandringen, orsaken till en upplösande brittisk identitet, vilket han förklarade för musiktidningen NME 2007: ”Fördämningarna har brustit och vem som helst kommer numera in.”

Inte konstigt att publiken – till stora delar förmodligen progressiv, en gång förförd av det den uppfattade som ett humanistiskt budskap i Morrisseys lyrik – känner sig förrådd. Vi pratar ändå om mannen som brukade stå på scen med ett fång påskliljor i bakfickan och i sina texter dra en lans för de svaga, de missanpassade.

Saknar moralisk kompass

Så till den brännande frågan: När gick det snett? Svaret: Kanske aldrig. Raden av kontroverser tycks kunna spolas tillbaka i all oändlighet.

1992 fick han utstå massiv kritik för att ha viftat med en brittisk flagga på en konsert. Samma år släppte han The National Front Disco med – möjligt ironiska, så mycket kan vi ge honom – raderna ”England for the English”.

På debuten Viva Hate från 1988 fanns Bengali in Platforms, om en asiatisk pojkes lönlösa försök att bli brittisk, med antydningar att pojken inte hörde hemma här. 1986 fördömde han reggae och kallade den ”ond” och den ”mest rasistiska musiken i världen” eftersom den är en total hyllning till ”svart världsherravälde”.

Kanske har Morrissey helt enkelt alltid varit lika monokromatisk som de skivomslag The Smiths enträget gav ut. Kanske har han alltid lutat sig mer mot misantropi än empati. Kanske har han aldrig i första hand guidats av en moralisk kompass, utan snarare av en – välvilligt tolkat – rebellisk ådra, en vilja att slå mot allt och alla, och så har etablissemang och överhet varit de enklaste måltavlor.

Det är för övrigt ett spår som Mark Simpson, författare till biografin Saint Morrissey: A Portrait of This Charming Man by an Alarming Fan, är inne på. 1973 blev en 14-årig Steven Morrissey, efter att ha sett undergroundpunkarna New York Dolls på tv, deras största fan. Säkerligen för att han föll pladask för dem. Men lika mycket för att det var ett band som få andra gillade. Som ett sätt att försäkra sig om att slippa ingå i ett större socialt sammanhang. För att kunna vara en outsider.

Han har inte ändrat sig, han har bara aldrig vuxit upp. Han fortsätter att vara samma rebell han en gång var, numera kanske en av de sista i sitt slag. Han fortsätter att sparka vilt åt alla håll. Synd bara att merparten av de sparkarna numera riktas nedåt i stället för uppåt.

9 gånger när Morrissey berättat vad han tycker om världen

1984: Efter att ett attentat mot dåvarande premiärministern Margaret Thatcher misslyckades: ”Det sorgliga med IRA:s bombning i Brighton är att Thatcher undkom oskadd.”

1985: Om mastodontvälgörenhetsgalan Band Aid och dess initiativtagare sir Bob Geldof: ”Bob Geldof är en vämjelig person. Band Aid var den mest självgoda plattform som någonsin skådats i populärmusikens historia.”

1986: Till tidningen Melody Maker: Det är uppenbart så att du för att komma med i Top of the Pops idag måste vara svart.”

1992: Om klubbmusik: ”Det är en tillflyktsort för de sinnessvaga,
skapat av tråkiga personer för tråkiga personer.”

1992: Till tidningen Q Magazine: ”Jag tror aldrig att vita och svarta någonsin kommer att på riktigt kunna komma överens eller tycka om varandra.”

1997: Om Madonna: ”Madonna förstärker allt som är absurt och frånstötande. Desperat kvinnlighet. Madonna är mer organiserad prostitution än något annat.”

2002: Ur dokumentären The Importance of Being Morrissey: ”Ge mig Elton Johns huvud … vilket skulle vara ett tillfälle då kött inte är mord, om det serverades på ett fat.”

2017: Efter terrordådet i Manchester: ”Manchesters borgmästare säger att attacken är ett verk av en extremist. En extrem vadå? En extrem kanin?”

2018: Om anklagelserna mot skådespelaren Kevin Spacey, som misstänks ha våldfört sig sexuellt på en14-årig pojke: ”Löjliga.”