Burcu Sahin: ”Inget nytt att ­författare stjäl”

– Jaget söker efter ursprung, försöker förstå sin egen plats i historien och våldet som äger rum här och nu. Men arkivet visar sig vara en förrädisk plats för sanning. Det som träder fram ur det förflutna är en fiktion som syftar till att rättfärdiga den egna forskningen och i förlängningen övergreppen på den svenska befolkningen. Men det är också denna fiktion om människor och platser som sätter igång jagets egen fantasi och språkliga motangrepp.

Till dikterna har du stulit texter från institutioner, författare, naturvetenskap och nyhetsartiklar. Berätta om varför du valt det greppet!

– Det är ingenting nytt att författare stjäl från sig själva och andra och att de kan betraktas som tjuvar. Men språket är också vår gemensamma, kollektiva skapelse över tid. Historien finns inbäddad i hur vi talar och skriver. Eftersom boken rör sig genom sekler och år­tionden blev det naturligt att låta texter från skilda tider ta plats för att få dem att tala tillsammans. I teorin finns ingen ensam ägare av ett språk, men i praktiken genomsyras språkbruk av definitionsmakt och politik, vilket också är en fråga för den här boken: Hur och när sammanfaller språk och våld?

Aftonbladets recensent kallade ditt poetiska uttryck för ”språksensuell trasig dokumentarism”. Vad skulle du själv säga utmärker ­”Blodbok” rent språkligt?

– Det fragmenterade, söndrade språket är en utgångspunkt i mitt skrivande. Det har att göra med mina livserfarenheter som har format relationen mellan språk och värld. I ”Blodbok” har jag behövt inventera mig själv lika mycket som det statliga rasbiologiska arkivet. Det har fått mig att utforska tonlägen, temperament och formspråk som inte har fått utrymme i mitt skrivande tidigare. Kristin McMillen