I Sara Gordans senaste roman ”Natten” möter vi en mor som irrar runt på kyrkogården nattetid i svart funktionskappa med fickorna fulla av druvsocker. Hon jagar sin 14-åriga diabetessjuka dotter som inte vill bli hittad. Att leta på kyrkogården känns som det mest logiska för den mor som vet att hennes dotter kan vara död. Att strunta i insulinet och dricka alkohol är en livsfarlig kombination.
Berättelsen om denna långa natt av vakande och jagande varvas med retrospektiva nedslag i familjens liv. Det är en tillvaro kantad av sjukdom och en moders oro. Från den första graviditeten som aldrig blir mer än ett blodigt framfödande av ett dött foster, via dotterns diabetes, lillebroderns hjärtsjukdom och så småningom också moderns egen sjukdom under sin sista graviditet.
Jag läser Gordans klaustrofobiskt intensiva roman som en berättelse om moderskapet. Jovisst, det finns en far och en styvfar. Och ja, de är (i varierande grad) närvarande. Men berättelsen är moderns. Sorgen, kampen, kärleken, orken som måste räcka också när den inte gör det är moderns. Det är hon som är kvar efter att fadern, fransmannen, efter skilsmässan flyttar tillbaka till Frankrike. Det är hon som under sju år lever ensam med de sjuka barnen, som ställer klockan flera gånger om natten för att gå upp och ge medicin och hålla koll på blodsockernivåer. Det är hon som hämtar luft på balkongen om kvällarna i sällskap av rådjuren och som finner tillfällig respit i sjukhusserierna och chokladen.
Textens klaustrofobi förstärks av att ingen nämns vid namn. Modern riktar sig med ett ”du” helt och hållet till den flyende dottern. Det är som att det inte finns tid eller utrymme att benämna någon vid namn, inte ens de närmaste familjemedlemmarna.
Här finns bara du, och min kamp för din överlevnad.
Gordans vackert enkla språk bär läsaren genom en nästan outhärdlig berättelse. Medan jag läser antecknar jag ett antal ord i mitt block: maktlöshet, kontrollförlust, frustration, panik. Jaga, stänga in, hålla kvar. Gordan gör denna moderliga drift begriplig. Den symbiotiska bindningen mellan mor och barn har genom historien anklagats för att kastrera söner och frihetsberöva döttrar. Men på vilket annat sätt är det möjligt att förhålla sig till sina barn om man ägnat hela deras liv åt att vaka över dem för att de bokstavligt talat ska överleva natten?
Men varför försvinner dottern? Varför vill hon vara var som helst utom hemma med sin mor? Kanske blir en väntad frigörelseprocess ovanligt destruktiv för ett barn vars liv definieras av sjukdom. När dottern var tretton lät hon med flit bli insulinet för att få vara som alla andra, och kroppen gav nästa upp. Flyr dottern sjukdomen och sig själv eller flyr hon hemmet och modern? Som läsare får vi aldrig veta. De få gånger ett annat perspektiv än moderns glimtar till, som när hon citerar dottern, är bilden en annan. Då är modern ”crazy” och ”ingen annan förälder bryr sig, det är bara du som är konstig”.
Efter flera vändor av samma händelseförlopp (upprepningen, Kierkegaards gentagelse, är ett centralt begrepp såväl som grepp i Gordans berättelse) placeras dottern på ett behandlingshem på betryggande avstånd från hemorten och det som drar henne ut i natten. Modern återhämtar sig sakta, börjar kunna läsa igen, relationen till sonen förbättras. Men det är samtidigt på bekostnad av dottern, som tappar både sitt sken och sin rytm där på behandlingshemmet. Hur gör man som mor för att vara skyddsnät åt alla sina barn och åt sig själv?
”Natten” är en hypnotiskt gripande berättelse om den oroliga modern, ”hon som försökte hålla allt i sina händer”. För en läsare som själv är mor till en tonårsdotter är identifikationen stundtals så stor att det är svårt att veta var Gordans mor slutar och jag börjar. Berättelsen kryper under skinnet och stannar kvar som en ton i kroppen långt efter det att boken är slut. Sara Gordans nya roman är helt enkelt en brutalt ärlig roman om hur moderskapet känns, i din kropp såväl som i ditt hjärta.
