Brutalismen var egentligen inte brutal

Hittills har den råa betongens arkitektur älskats av entusiaster, men hatats av desto fler. Nu finns en film där en av dess skapare är huvudperson och kameran sveper över betongen.

Kommer fler att stanna till och beundra byggnader som det makalösa Stadsbiblioteket i Norrköping och den gamla avskydda Arkitektskolan på Östermalm i Stockholm?

Kanske, men även om det finns arkitektur som är mer upptagen av sina former än av sina idéer – inte minst de pråliga sekelskiftesstilarna som populisterna nu vill klistra på alla nya och gamla hus – så är brutalismen inte en av dem.

Det är en arkitekturidé som har ett annat löfte, bakom den råa betong som blev dess signum.

Den ungersk-judiske arkitekten Lázló Toth i filmen Brutalisten, har flytt från koncentrationslägren och försöker återskapa ett liv i USA. Han stöter på en mecenat som vill ha en enastående kulturbyggnad som ett äreminne över sin mor på en kulle utanför den växande industristaden Philadelphia: ett bibliotek, en idrottshall, en teater och i mitten en protestantisk kyrka.

Den fiktive Lázló Toth är skolad på Bauhausskolan i Dessau under mellankrigstiden. En skola som avskyddes av nazisterna för sitt otyska formspråk och som skapade en ny arkitektur – funktionalismen – men kanske framför allt en ny idé om vad arkitekturen skulle kunna göra. 

När arkitekten, feministen och aktivisten Margarete Schütte–Lihotskys massproducerade kök byggs in i en ny stadsdel i Frankfurt 1926 omdefinierar det arkitekturen. Arkitekten Lars Raattamaa har kallat det för ”den fjärde urbana revolutionen”.

Det var en arkitektur byggd kring människan, ett stadsbyggande som flyttade makten från centrum och ut i de kök där vardagen skulle pågå, en maktförskjutning i synen på vad en bostad kan vara och för vem den kan byggas.

Det där är en maktkamp som varje tid behöver ta.

När andra världskriget var över och Europas samhällen skulle återuppbyggas blev brutalismen en av de riktningar som tog sig an den kampen.

De som startade och drev brutalismen framåt var, skrev han, av tegelstensursprung

Om fler nu vill närma sig den råa betongen kan det vara en idé att kasta ett öga på dess idéinnehåll.

Arkitekturskribenten Owen Hatherley konstaterar i sin bok ”A guide to the new ruins of Great britain” att brutalismen var ”modernismens dolda, ilskna sida” och att den aldrig, hur mycket vissa än skulle önska det, bara var en estetisk stil: ”Det var en politisk estetik, en attityd, ett vapen, ägnat åt principen att ingenting var för bra för vanliga människor.”

Filmen ”Brutalisten” är en saga om vad arkitektur kan bygga ur ruiner. 

På det sättet är den en saga om möjligheter och löften. I filmen blir den till en personlig, och oresonlig saga om en fågel Fenix som störtar. Om askan och elden. 

Arkitekten i filmen ser tillbaka på sina Bauhaus-byggnader vid Donaus strand och säger att de ska stå kvar när rädslans floder har sinat och utgöra en gnista av omstörtning hos människorna. En revolution?

Brutalismens förste uttolkare, den brittiske kritikern Rayner Banham, ställde frågan om nybrutalismen var en estetik eller en etik. Svaret han gav var: både och. De som startade och drev brutalismen framåt var, skrev han, av tegelstensursprung. 

Med det menade han att de var klassresenärer från norra England. De vände sig mot den idé som funnits före andra världskriget, att de här husen duger åt er. 

Att det kom att kallas ”brutalism” var olyckligt. 

Det kommer ur orden för rå betong på franska, ”beton brut”, men i själva verket var den en blandning av diskbänksrealism och pop-konst. Bort från modernismens idealism, och in i vardagens verklighet.

Arkitektparet Alison och Peter Smithson blev stilens förgrundsfigurer. Deras utgångspunkt var realism – för det ärliga, för det vardagliga, det som inte var perfekt, inte skräddarsytt. De använder uttrycket ”as found” om det som inspirerade dem. Det som man hittar, det som finns, det som är, det vardagliga. De ville göra det som påstods vara oviktigt till något viktigt. 

Det perifera blev centralt.

När Smithsons 1972 ritade bostadsområdet Robin Hood gardens i London, (det är numera rivet, de sista delarna så sent som 2024) använde de byggnaderna för att knyta ihop det lokalsamhälle som den moderna stadsplaneringen slagit sönder. 

Deras nyckelord för projektet var ”vanlighet och ljus”. 

I boken och utställningen ”Brutalism as found” undersöker sociologen och författaren Nick Thoburn det lokala livet i stadsdelen, som en erfarenhet för en mångkulturell arbetarklass: ”inte för att förringa arkitekturens upplevelsemässiga kvaliteter utan för att radikalisera dem för vår samtid”.

Stadsdelens ljuvliga vardagliga oreda kan man höra i Pulps erotiska mästerverk ”Sheffield sex city”, där par som har sex fortplantar sina ljud genom områdets lägenheter och våningar

När man ser detta liv, ser man klassresor och ett lokalsamhälle. Man ser också ett politiskt misslyckande när de boende tvingas bort och husen rivs.

När Robin Hood gardens revs köpte Victoria & Albert museum i London in en bit av huset (5,5 meter x 8,8 meter), för att kunna ställa ut detta ”mästerverk”. Brutalism blev form, bortsliten från sin idé. 

Eller som sociologen och författaren Nick Thoburn uttrycker det: ”Firad som en designartefakt för medelklassens kulturella konsumtion, i samma ögonblick som den förkastas och förstörs som arbetar­klassens boende.”

Om ett av brutalismens portalverk i England, ”Park hill” i Sheffield, skrev en samtida kommentator att det var en arkitektur mer upptagen av livet än av arkitekturen, mer av det oregelbundna och slumpmässiga, vardagens rörelser än av den rena geometri som idag kommer i förgrunden när den återupptäcks, och stundom älskas, eller hatas.

Park hill – med sina gator i luften och sina sharlakansröda och gula tegelstenar – beskriver författaren och arkitekturskribenten Owen Hatherley som ett ”montage, en oreda och ett drama i flera nivåer”. 

Invånarna i det svårt nedgångna slumområde som revs när Park hill skulle uppföras fick sina nya adresser intill varandra, som förut.

Men i det nya huset hade de en magisk utblick över Peak district. Här fanns också fyra pubar, 42 butiker, ett community center, social clubs, ett hälsocenter, tandläkare, vårdcentral och förskolor. 

Stadsdelens ljuvliga vardagliga oreda kan man höra i Pulps erotiska mästerverk ”Sheffield sex city”, där par som har sex fortplantar sina ljud genom områdets lägenheter och våningar: ”It’s a marvellous sound. Not like in the movies, but when it’s real. It’s such a happy, exciting sound.”

Det där är det orediga ljudet av vardagar och av människor man inte ofta hör när brutalismen blir till en formorgie för esteter. Eller ett scharlakansrött skynke för populister.

Sedan femton år har stadsdelen, som var nedgången, delvis renoverats. Alla lägenheter har tömts på sina invånare och de nyrenoverade delarna säljs till nya. Owen Hatherley har kallat ombyggnaden för en ”klass-rensning”.

Brutalismen borde vara en påminnelse om vilka förväntningar man kan ha på arkitekturen. Det är få saker som är så genuint utopiska som en byggnadsställning. Något är på väg upp, det obyggda huset är bara ett löfte. 

För Lázló Toth är det ett sätt att skaffa sig en plats i det nya landet, att minnas, att vara allvarlig i en ytlig tid, på en ytlig plats.

Brutalismen var allvarlig, är allvarlig. 

Men efter årtionden av försummelse har den delats upp i två delar, menar Hatherley. Dels det man kallar skamfläckar och det som blivit ikoner: Brutalism är ”helt rimligt för Barbicans börsmäklare men helt orimligt för de vanliga människor som alltid var dess avsedda brukare”.

Park hill står kvar på sin kulle med sin utblick över staden och landskapet, och som en idé som samhället inte kunde härbärgera. 

När singer-songwritern Richard Hawley satte upp en musikal om Sheffield 2019 placerade han huvudpersonerna i Park hill. Tre generationer boende berättar en historia om sitt samhälle i låten ”Standing at the sky’s edge”:”They were standing at the sky's edge. And out there who knows what they're thinking. They were sliding down the razor's edge. And watched their lives slowly sinking. Away, away, away, away, away.”

Det samhälle som stod där – när man tog ner byggnadsställningarna som omslutit dem med sina löften – hade svikit dem. 

Kvar fanns bara skalet av brutalismen.