Det kunde varit handlingen i en klaustrofobisk skräckis lanserad inför Halloween: En pappa tystar och låser in sin dotter i tretton år, mot betet att att hon ska få umgås med sina barn om hon lyder.
“Efter att ha blivit bältad visste jag att de kunde spänna fast min kropp när de ville, så jag spelade med”, vittnar Britney Spears förkrossande i sina memoarer ”The woman in me” om åren under förmyndarskapet och fortsätter:
”Min frihet i utbyte mot tupplurar med mina barn – det var ett utbyte jag var villig att gå med på.”
Bakom rubrikerna om nervsammanbrott och paparazzibilder på hennes rakade huvud 2007 fanns en förtvivlad mamma som flydde in i festandet, förföljd och förlossningsdeprimerad efter två täta graviditeter.
En 26-åring som blev av med vårdnaden om barnen och blev ekonomisk slav åt sina föräldrar, men som aldrig slutade längta efter att få lukta på sina söners fjuniga huvuden igen.
När hon berättar om perioden i sina memoarer är det med indignationen hos en arg flicka. Den idag drygt 40-åriga artisten har gått i barndom av förmyndarskapet, skriver hon och kallar den omvända åldringsprocessen för ”Benjamin Button-grejen”.
Med meningar som ”Nu var det bara lilla oskyldiga jag” och ”jag har för tusan fortfarande dålig klädsmak” är Britneys memoarer en något pratigt skriven historia, som i välvillig tolkning kan likna ett förtroligt samtal. Tyvärr lider den svenska snabböversättningen brister i form av en hel del daterade ordval i stil med ”stugsittare” och ”jag hade ingen susning om vem hon var”.
”I'm not a girl, not yet a woman”, sjöng Britney 2001.
I den svenska översättningen låter artistens spökskrivna bokjag som en besynnerlig blandning mellan lågstadieflicka och tant. Men det hindrar den inte från att samtidigt vara djupt berörande.
Av skvallerpressen har Britney ofta målats ut som både tragisk och mentalsjuk, inte bara efter det beryktade nervsammanbrottet (som bekräftas i boken), utan även på senare år artistens enda kommunikation med omvärlden varit nakendanser och förvirrande texter på Instagram.
I memoarerna är det snarare en stridslysten popprinsessa som möter läsaren.
Mest av allt ville hon vara till lags
Med en klackspark försvarar hon också sina märkliga sociala medie-närvaro med orden ”Konstnärer är knäppa, det vet väl alla?”. Hon skojar även om sin stilistik: ”Du som följer mig på Instagram trodde säkert att den här boken skulle vara skriven i emojis”.
Det är ett klassiskt memoarupplägg: Obligatoriska scener från barndomen om den tidiga förälskelsen i musiken, och sångens märkliga närhet till gud. Här finns historien om klass, där en småstadsflicka från en fattig dysfunktionell familj tidigt började försörja hushållet genom sin självlysande begåvning. I boken framställer Britney sig själv genomgående som en artig och anspråkslös tjej som visserligen slungades in i globalt kändisskap redan som 16-åring, men som fortsatte att hälsa alla med ”sir” och ma'am” och som fortfarande tycker att dyra viner river jobbigt i halsen.
Mest av allt ville hon vara till lags.
Förutom den alkoholiserade och pengakåta pappan går Britney hårdast åt ex-pojkvännen Justin Timberlake
Den nykläckta och naiva tonårsstjärnan kontrasteras i boken snart av de sviniga män som tidigt började parasitera på Britneys miljonindustri. Förutom den alkoholiserade och pengakåta pappan går Britney hårdast åt ex-pojkvännen Justin Timberlake, som hon avgudade men som enligt memoarerna var notoriskt otrogen och pressade Britney till en hemmaabort utan bedövning när hon blev gravid.
Efter att ha dumpat henne via sms lyckades Timberlake övertyga världspressen om att Britney varit den vänstrande. Ett uppbrott som ledde till att hon knäcktes, smutskastades av tabloider i flera år – allt medan ex:ets karriär tog raketfart.
Ett rövbeteende, konstaterar Britney, som i sina memoarerna har en feministisk blick på både Justin Timberlakes och pressens hypersexualiserade och patriarkala kränkningar, i form av förnedrande intervjufrågor om sin vikt, sexliv och moral.
Arbetstempot var sinnesjukt. Under en turné bad hon till gud om att få bryta benet, bara för att få vila. Man vill ge henne en kram.
Och så var det den rakade skallen. Via mötet med bad boy-dansaren Kevin Federline och födelsen av de sönerna når memoarena natten 2007 då Britney, förföljd av paparazzis, gick in på en frisörsalong och började hyvla bort sitt tjocka hår.
Hon hade då haft en period av hårt festande och depression, och hade nekats få träffa sina söner på flera veckor. Rakningen blev en protest, skriver Britney i sin bok.
”Mitt långa hår var en betydande anledning till att folk gillade mig, det visste jag. // Att raka bort håret var mitt sätt att säga till världen: Fan ta er.” skriver hon.
Hon frågar sig samtidigt om det tretton år långa straffet för hennes förlossningsdeprimerade festande verkligen varit proportionerligt (nej). Och om hennes reaktion på att berövas barnen verkligen var så överdriven (också nej).
En väninna sa senare till Britney: ”Om någon tog ifrån mig mitt barn skulle jag gjort mycket mer än att skaffa en ny frisyr. Jag skulle ha bränt ner hela stan”
Frisyren blev senare också ett sätt att göra tysta motståndshandlingar under förmyndarskapets munkavle: Inte ge allt på de påtvingade turnéerna. Inte slänga med hårmanen sådär sexigt som alla vill.
I efterhand är det inte konstigt att något verkade ”off” med Britneys shower under dessa år.
I bokens värsta kapitel är Britney sönderarbetad, deprimerad och desperat. En slags vuxenflicka som infantiliserats av sin ofrihet. Under ett drygt decennium har dragit in hundratals miljoner och varit medgörlig, samtidigt som sönerna bara glidit längre och längre bort.
Hon har tvångsbantats, tvångsmedicinerats, isolerats och varken fått köra bil, skaffa fler barn eller haft kontroll över sina finansiella tillgångar. Som ett straff för att hon haft receptfria energitillskott i handväskan läggs hon in på ett ”lyxrehab” som visar sig vara ett vårdfängelse.
Och det är där hon hör talas om den: Free Britney-rörelsen.
”Det var det mest fantastiska jag någonsin upplevt. // Och jag behövde få veta att någon brydde sig om ifall jag levde eller dog”.
Efter 250 sidor av olika övergrepp önskar man inget annat än att ge Britney ett liv marinerat i vila och choklad. Men när stjärnan avslutar boken i ett kapitel om frihet känns det ändå påklistrat. ”Frihet innebär att jag får vara lika perfekt operfekt som vem som helst”.
Stämmer det?
Trots brister och lösa trådar är ”The woman in me” en skarpladdad ”tell all”-hämnd
Tydligt är snarare att något i Britney gått sönder. Åren av ilska har tagit fysiska uttryck, berättar hon – särskilt i form av migränattacker som hon inte vågar uppsöka vård för eftersom förmyndarskapet gett henne läkarfobi. Tilliten till andra människor har konsekvent lustmördats av de närmaste.
Och trots att kärleken till barnen utgör en stor del av boken, lämnas läsaren i slutet oviss om hon numera får träffa dem alls.
Aj.
Trots brister och lösa trådar är ”The woman in me” en skarpladdad ”tell all”-hämnd. Det är också och en slags belöning till fansen som protesterade mot fångenskapet; Boken blev möjlig att skriva först efter att artisten 2021 återfick rätten att bestämma över sitt liv och sin egendom.
Exakt det folkmassorna hoppades när de skanderade ”Free Britney”.
Artisten får köra bil nu, bli gravid, och kan köpa så många nya magtröjor hon vill för de 15 miljoner dollar som bokkontraktet gav.
Men ”The woman in me” bär också på en tragisk undertext: Britney kan aldrig bli fri.
