Partaj och Grotesco, som revyerna heter, är präglade av högt tempo och en stor portion energi. Det är två enormt skickliga ensembler: Alla medverkande spelar bra, de dansar bra, de sjunger bra. Musiken i bägge föreställningarna håller hög klass och masker och kostymer är välgjorda.
Imitationerna är högklassiga, i Partaj tror man att det är Jimmie Åkesson själv som står på scen när man hör skådespelaren Christian Åkesson tala. Grotesco har liknande toppar.
Men vad säger de lysande skådespelarnaegentligen? Vem har skrivit manus?
Det är som om allt arbete att få det att fungera på scen, att få det visuella och musikaliska att bli bra, har tagit all kraft. Kort sagt; manuset håller inte alls samma klass som det övriga.
Detta gäller inte bara revyer utan är, med vissa undantag, ett genomgående problem i Sverige. En komedi i USA har ofta en stor pool av manusförfattare, de sitter och spottar ur sig text och det mesta slängs eller bearbetas. Det är fråga om en kombination av resurser, rutin och begåvning.
Visst har vi duktiga manusförfattare i Sverige också, men alltför ofta släpps halvfärdiga manus igenom.
Jag gjorde för en tid sedan en intervju med Pernilla August som hade arbetat med en tv-serie i Danmark. Hon var djupt imponerad av hur de hade arbetat med manuset. Långt före inspelningsstarten träffades skådespelarna för att diskutera och gå igenom manus, något som hon inte varit i närheten av att uppleva i Sverige.
Där var manuset på ett helt annat sätt nyckeln till allt i föreställningen. Hon menar att vi har mycket att lära oss av det sättet att arbeta.
Visst finns det högklassiga manus även här, både för drama och komedi – ta bara Bron och Solsidan som exempel när det gäller tv.
Men det skulle kunna bli så mycket bättre. När jag ser Partaj och Grotesco sitter jag i en publik som har enormt positiva förväntningar. Vi längtar efter att få skratta och vi längtar efter roliga, smarta och kloka formuleringar om vad som händer runt omkring oss. Bara när någon på scen säger Jimmie Åkesson eller Sverigedemokraterna bryter jublet loss, vi vill så gärna skratta åt dem att vi inte riktigt bryr oss om vad som sägs.
Vi vill skratta åt prinsessan Madeleine och Chris O’Neill också, som figurerar i bägge föreställningarna, även om vi inte riktigt vet varför (få har en egen åsikt om Chris O’Neill). Därför blir det roligaste som sägs om honom på scen att hans namn skulle kunna vara en salva mot klåda, krisonil. Visst är det roligt, men det knyts aldrig ihop.
Så tänk om manuset höll samma klass som framförandet, vilka fantastiska föreställningar det skulle vara.
