”Svensk hiphop är tillbaka som den svenska rasismen/ har funnits hela tiden fast vi inte har synts men/ Vi har hållit på sen den va rå som sushi ”
De inledande raderna på Jason ”Timbuktu” Diakités åttonde album beskriver väl vad svensk hiphop har för status i dag och ger en bild av hur genren tillåtits ta olika stor plats i det musikaliska landskapet över tid. Neneh Cherry sopade mattan med allt och alla när hon rappade om risiga moneymen redan 1989 på genombrottsalbumet ”Raw Like Sushi” – för att inte tala om hennes framträdande året innan då hon höggravid rev av just ”Buffalo Stance” klädd i guldjacka och minikjol i ett av de mer minnesvärda uppträdandena i ”Top Of The Pops” historia.
Men trots framgångar för genren och en våg av hiphop på svenska språket under nittiotalets andra hälft – med tongivande akter som The Latin Kings och Petter – så har rocken och den riffbaserade popen alltjämt hållit riket i ett fast grepp.
Fram till nu, då den svenska hiphopen haft så många guldår att genren intagit en position som vår nya populärmusik. Jag vet inte om det inneburit en nytändning också för veteranen Timbuktu – som debuterade för snart ett och ett halvt decennium sedan. Men han har aldrig låtit så vital och brinnande som när han nu spottar ur sig ord i aldrig tidigare skådad hastighet. Lyssna till exempel på jäktade ”Spring” – vars nerv får svetten att pärlas i tinningarna.
Kanske beror glöden också på den svenska rapens position som motkraft till den utbredda rasismen – och det växande gapet mellan rik och fattig som underbygger den. I en tid där nästan tio procent väljer att lägga sin röst på ett fascistiskt parti och där nazister som vill avskaffa demokratin tillåts patrullera fritt på gatorna och välkomnas in i våra grundskolor så känns den politiska musiken mer behövlig än någonsin tidigare.
Flertalet nazister från Svenska motståndsrörelsen misshandlade en förbipasserande i Uppsala inför en mängd vittnen och förundersökningen lades ned – medan den kristna antirasist som sjungit en psalm för allas lika värde, i samband med att nazistiska Svenskarnas parti marscherade den första maj i Jönköping, kallas till förhör misstänkt för brott. Ändå tycks inget av ovanstående ha fått lika mycket medial uppmärksamhet som när Timbuktu medverkade på Kartellens ”Svarta duvor & vissna liljor” förra året.
En låt som bland annat beskrev SD-politiker i ofördelaktig dager, men där kritikerna verkade oförmögna att se att poplyrik inte är verklighet. Låttexter är verk som vill ifrågasätta, utmana och säga något om samtiden – precis som andra konstnärliga uttrycksformer. ”Låten” blev till ”hotlåten” och det stormade rejält kring Diakité.
Men sen följde hans tal i riksdagen och en kampanj som fick opinionen att svänga och ”För livet till döden” känns som den slutgiltiga revanschen. En påminnelse om vad allt egentligen handlar om, grundfundamentet.
Bäst manifesteras det i ”Misstänkt”, där livslång erfarenhet av att bli bemött med misstro – enbart på grund av sitt namn eller utseende – levereras med sylvass precision över ljuvt svävande soulbeats. Timbuktu backas upp av Seinabo Sey och Beldinas kraftfulla röster och outrot är en dialog med Zlatan Ibrahimovic som beskriver samma typ av scenario.
Genom hela albumet låter Timbuktu mer motiverad och på tårna än på länge och Oskar Linnros, Patrik Collén och huvudproducenten Jens ”Chords” Rech-Thomason får beatsen att låta både aggressivt drivna, utforskande och lekfulla. Om det inte är tillräckligt nog så bjuder Jason dessutom in några av landets mest angelägna artister, som Abidaz, Mapei och Adam Kanyama.
