Om du trodde satiren var död i tider av Brexit och Trump, kan en snabb titt på sociala medier snabbt befria dig från den illusionen. Sök på ”Festival of Brexit Britain” om du vill få dig en bild av satirens ljusa framtid. Theresa Mays uttalande om att hon vill att Storbritannien anordnar en nationell festival 2022 för att fira EU-utträdet, gav upphov till en lavin av humoristiska memes.
Frågan är dock: ser vi satirens återkomst i en mer fruktbar och kraftfull form än någonsin tidigare – eller ser vi, till följd av antalet användare i sociala medier som försöker göra humoristiska poänger, satirens urvattning?
Vad finns kvar att göra satir av när Storbritanniens premiärminister ”dansar” (jag använder citationstecknen medvetet här), upp på scenen till tonerna av ABBA, Europas mest kända band? Eller när en plattform såsom Twitter tenderar att beröva skämt sin kontext, som så ofta händer, vilket du kommer se om du söker på ”Festival of Brexit Britain” exempelvis.
Men även under satirens storhetstid, 1700-talet, fanns de som såg med oro på satirens framtid. Farhågor om att amatörer skulle befläcka den klassiska satirtraditionen förekom. Alexander Pope, exempelvis, uttryckte en sådan oro 1738. Pope skrev i ett nytt kulturellt sammanhang där tryckkostnader blivit låga och massornas fördömande kom långt snabbare än förståelsen eller möjligheten till återupprättelse. I boken ”Epilogue of the Satires” (1733) undrade han hur en satiriker skulle överleva i dessa tider. För Pope var satiren en klassisk konstform, härstammande från Horace och Juvenal (romerska poeter och satiriker, reds. anm.), med den uttryckta ambitionen att punktera stolthet, dämpa egon och tvinga läsarna till kritisk introspektion.
Twitterkommentarer försöker också punktera stolthet och dämpa egon. De flesta reaktioner på Festival of Brexit Britain handlade mindre om festivalen och mer om Theresa Mays hybris i och med förslaget. Snabbt döptes festivalen om till ”Theresa Mays festival of Brexit Britain”. Tweetsen har hundratals gillamarkeringar så de har onekligen fått en publik.
På 1700-talet var satiriker mindre intresserade av att få sina läsare att skratta och mer intresserade av att träffa en öm punkt och provocera fram ett annat synsätt. Satir fungerade som en skalpell (för att avlägsna ignorans och hyckleri), en spegel (som reflekterade läsarens sämsta sidor) och som en besk medicin. Den brittiska poeten John Dryden skrev 1681:
”Satirens verkliga mål är förändring av lastbara beteenden. Den som skriver ärligt är inte den lastbaras fiende, liksom en läkare som förskriver en stark medicin inte är patientens fiende.”
För Dryden var satirens uppgift inte att krossa, utan att reformera. Han skrev:
”Det finns en stor skillnad mellan att slakta en person och att med ett välplacerat snitt separera huvud från kropp och lämna kroppen stående. En person med humor och kvickhet kittlas av att skadas på detta sätt, en dåre känner inget. Skymfen kan ges, men inte kännas.”
Människor kan lära av satiriska angrepp, men de bör inte ta illa upp – och om man, som Donald Trump efter sitt tal i FN nyligen känner sig manad att kalla till en presskonferens för att förklara att publiken skrattade med honom och inte åt honom, då har man sannolikt varken humor eller kvickhet. Men något som är viktigt är att om satiren inte har för avsikt att utbilda eller upplysa, så misslyckas den som satir – och misslyckandet sker på den attackerades kostnad.
Twitter demokratiserar satiren – men plattformen förändrar den också. Vad händer när ”bra” satir inte längre är den som skapar störst skillnad, utan den som får flest gillamarkeringar? De flesta ”Festival of Brexit Britain” vältrade sig i dystopiska visioner av ett fattigt och främlingsfientligt Storbritannien – och trots att det kan kännas både befriande och kamratligt att dela Brexit-ångesten med likasinnade, är det inte troligt att satiren uppbådar någon introspektion hos de som inte håller med. Om satirens kvalitet bedöms utifrån hur många som nås av en tweet – och om alla vill vara satiriker – då reduceras politik till lättsam underhållning.
Det har Boris Johnson länge vetat om. När politiker blir satiriska karikatyrer i sig själva, tenderar vi att bortse från deras skyldighet att se till det allmännas bästa. Även om dagens politiker oavsiktligen utgör stor humor, så är de kvalificerade professionella med uppgiften att styra landet. Det som behövs just nu är, ironiskt nog, att professionella satiriker påminner oss om det och säkerställer att regeringen hålls ansvarig på riktigt.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
