BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

– Så jag tänkte att jag gör det på en liten teater i Stockholm i stället, där jag får göra precis som jag vill. Där jag får mellansnacka hur länge jag vill, utan ett band som står och stampar. Att kunna ta paus i tio minuter för att jag ska säga en jävligt lång grej. Jag har alltid tyckt att det har varit så roligt att mellansnacka, det är en konstform i sig, säger Uje Brandelius när vi träffas på teatern en dryg vecka innan premiären. 

Något stod inte rätt till

Föreställningen är lika delar musik och prat. Ingen regelrätt konsert, inte stå upp-komik och inte teater, men kanske i närheten av musikal. Soloskivan spelas upp i sin helhet, med ett kompband där bland annat Iiris Viljanen ingår. 

Men när Uje började repa förra vintern märkte han att det var något som inte stod rätt till. 

– Min vänsterhand fungerade allt sämre när jag spelade och det prasslade när jag läste tidningen. Så jag gick till doktorn och efter några turer fick jag veta att jag har Parkinsons sjukdom. Det blev ju en chock, berättar Uje samlat. 

– Men jag reste mig upp och bestämde mig för att göra den här föreställningen. Och om jag ska göra en föreställning om mitt liv så måste det ju handla om det här, sjukdomsbeskedet. För det är ju precis allt i mitt liv just nu, den här skiten. Så det kom att handla mycket om hur det är att få ett sådant besked, om att man tänker bakåt och framåt i livet, om drömmar och minnen. Man börjar fundera över vad som är ett liv. Det kommer inte att handla om hur det är att vara sjuk, för det vet jag så himla lite om ännu, men om hur det är att veta att man kommer att bli sjuk. Och om alla fåniga drömmar jag har som jag tänker att jag måste förverkliga. 

Har du skrivit en bucketlist på saker som du måste göra innan du blir för sjuk? 

– Jag har inte gjort en konkret bucketlist, men en inre bucketlist finns det nog. Jag känner en lätt stress över att livet inte är oändligt. Om 20 år är det nog väldigt svårt för mig att springa Stockholm maraton, om det nu är det som jag drömmer om. Jag skojar ganska mycket om det i föreställningen. Det är ingen deppig föreställning, den har helt klart deppiga ögonblick, men den är ganska frejdig. 

Mer personligt och allvarligt

Doktor Kosmos har alltid haft en stor dos humor i sina texter, ofta balanserandes på gränsen till det studentikosa. Men på soloalbumet Spring, Uje, spring hörs en betydligt mer personlig och allvarlig sida av den nu 45-årige sångaren från Gävle. Det faktum att skivan släpptes ett halvår innan sjukdomsbeskedet känns nästan skrämmande, menar han. 

– Ja, det är lite kusligt. Skivan är ju nästan gjord för att jag ska bli sjuk. Låten Spring, Uje, spring handlar om att jag har bråttom med olika saker. Låten Marionett handlar om att man inte bestämmer ett skit över sitt liv, man bara hänger med. Låten Här kommer livet (och du fattar ingenting) är exakt vad jag går igenom just nu. Det var som att, vad fan är det frågan om? Har jag skrivit fram min sjukdom? Det var spooky, säger han och fortsätter: 

– Det gjorde också att det kändes som ett ganska lätt beslut att … hur ska jag uttrycka det … profitera på min sjukdom. För det är ju ändå det jag gör nu. "Hej, jag har en grym story, kom och kolla allihop!". Jag skulle verkligen vilja att mitt liv inte var en bra story, men nu är det en lite bättre story än det var för ett halvår sedan. 

Den här skojiga auran som hela tiden har omgett dig, är det svårt att gå ifrån den och bli en allvarlig Uje? 

– Det kommer inte att hända. Även om jag pratar om en allvarlig sjukdom så finns det liksom ingen anledning att vara tråkig. Det är en dödssynd att vara tråkig, tycker jag. 

Högst upp på listan

Producenten Elin kommer in med varsin kaffemugg. Uje har just börjat dricka kaffe. 

– Det var en av grejerna som jag tänkte att jag skulle börja göra, innan jag skvimpar ut det. 

Vad står mer på din inre bucketlist? 

– Om jag ska vara ärlig så tror jag att den här föreställningen står högst upp faktiskt. Att göra saker på scenen, med röst, med kropp, med musik, med prat. Det är ju det som kommer att bli svårast i framtiden. Skriva kommer jag att kunna göra länge, men just det här, att använda min kropp för att framträda. Det kommer ju att ha sina hinder. Därför står det här högst upp på min bucketlist. 

Vad hoppas du att folk ska känna när de går hem från föreställningen? 

– Nu blir jag lite livscoach här, men jag hoppas att de ska gå härifrån och känna att de har blivit lite bättre på att ta till vara dagarna. Carpe fucking jävla diem helt enkelt. Och det kan man säga på allvar, eller så kan man säga det på skämt. Det gäller lika fullt. På låtsas och på riktigt.