Brända burgare­ och ­simmig sås

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

Mycket illa, visar det sig när Matpatrullen äntligen vågar sig in i det som tidigare var en förlängning av många Malmöbors vardagsrum. Bulls and Barrells heter etablissemanget. Om man surfar in på hemsidan möts man av bilder på varma miljöer, tavlor, kuddar och gäster som på alla sätt verkar trivas. Det är oklart var dessa illustrationer kommer ifrån. De har ingenting gemensamt med verkligheten.

Trevlig personal men tråkig meny

Lokalen är renoverad och all charm som kom av den tidigare romansen med 50- och 60-tal är som bortblåst. Uteserveringen har fått nya möbler i impregnerad furu. Inne är det stoppade stolar och soffor som gäller, materialet är en slags textil svart galon. Baren står där den alltid har stått, men har nu fått lysrör i en röd budoirton. Golvet är svart och väggarna vita och kalla. Vi får ett varmt välkomnande av personalen, men lokalen är opersonlig, ogästvänlig och i det närmaste tom.

Menyn innehåller inget upphetsande. Vitlöksbröd. Caesarsallad. Fokus tycks vara på grillat kött, så Matpatrullen går direkt på denna del och beställer Rib Eye Steak (179 kronor) och Barrels Hamburger (129 kronor). Burgaren presenteras som husets hemmagjorda burgare. Det finns också en Texasburger (119 kronor), men denna är alltså gjord på annan plats?

Den hemmagjorda burgaren är bränd utanpå och lite rödare inuti än de flesta gillar. Den serveras i ett ciabattabröd, som ser ut att komma från närbutikens hylla för bakeoff och är så stort att den dominerar tallriken. Dressingen tycks också den vara hämtad från närbutiken och det utlovade vitlökssmöret märker vi inte mycket av.

Glutamatsås och smaklös frityr

Även den stekta entrecôten är lite bränd. Den är stor nog och en viss saftighet har bevarats, men smaken domineras helt av peppar. Stekytan på såväl burgaren som köttbiten består av sådana små partiklar som får oss att undra om stekhällen har varit ordentligt rengjord innan maten tillreddes. Till entrecôten utlovades en hemmagjord bearnaise och den kommer verkligen, om än lite senare än övrig mat. Den är löst rinnande och smakar starkt av natriumglutamat.

Till båda rätterna får vi vad man har valt att kalla krispig potatis. Den har friterats många gånger och smakar inte särskilt mycket.

Det är deprimerande alltsammans. Matpatrullen vågar inte beställa någon dessert och aptiten är det heller inte mycket bevänt med. Vi generas inför den vänliga betjäningen, men bestämmer oss för att gå hem och blanda något tillräckligt alkoholstarkt för att ta död på eventuella bakterier. Den kuren blir kvällens höjdpunkt.