Vi pratar på Skype. Sandells bokreleasefest har ställts in och Coronakrisen präglar allt som händer. Även om det är lugnare där hon bor. Nora i Bergslagen har bara 5 000 invånare.
Den personliga reportageboken ”I själ och hjärta” tar upp flera perspektiv på boxning i relation till klass, moralpanik, hjärnskador, manligt och kvinnligt och om människans behov av kamp som ett sätt att bearbeta trauma.
– När jag pratar med andra fighters är det som förenar hur svårt det är att sätta ord på känslorna, men att ingen annanstans känner man sig så levande, säger Åsa Sandell.
”Fighters är individualister”
”I själ och hjärta” tar upp många av de föreställningar som finns om fighters. En av de vanligaste är att de är sadister.
– Jag tror att man tänker att folk går upp i ringen för att de vill slå, men det finns de som tycker att de förtjänar att bli straffade också. Jake Lamotta (känd som ”Tjuren från Bronx” reds anm) skriver i sin självbiografi att ”jag slogs som att jag inte förtjänade att leva”. Sen kan du ju inte vara i ringen eller buren bara för att bestraffa dig själv. Då blir man ganska kortvarig, säger Åsa Sandell.
Fighters är ofta allergiska mot auktoriteter men med boxningen behöver samtidigt de underkasta sig väldigt spartanska regler.
– Ja det finns en väldig dubbelhet där, men jag skulle säga att fighters är individualister. I alla fall proffsfighters. Sedan finns ju fighterkollektivet som blir väldigt starkt på grund av att omvärlden inte förstår. Det skapar en stark sammanhållning.
Jag upplever att fighters har många likheter med konstnärliga människor, de har ofta svårt att känna sig hemma i skolan …
– … vilket ofta skapar tragiska öden som sällan ger någon ekonomisk vinning. Det är inte ovanligt att man slåss mot demoner, men det finns också de i boken som bara ser boxning som en sport.
Vad anser du själv, är det en sport?
– Ja det får man nog säga, men det är mer än en sport för att det ändå är på riktigt. Joyce Carol Oates har skrivit att ”man leker inte boxning”. Jag känner mig som en brobyggare mellan de som fajtas och de som är helt oförstående.
En del av en fitnesskultur
Boken är inte minst en personlig skildring av Sandells egna relation till boxningen, som hon säger alltid kommer vara en del av henne. I dag fyller skrivandet hennes behov av att känna stundens närvaro. Utöver att vara journalist och föreläsare jobbar Sandell också som boxningstränare.
– Nu när jag tränar andra lever jag hela tiden med frågorna om hur det känns att boxas och varför man gör det. Det har väl spelat in i varför boken blev så nödvändig att skriva.
Boxning och MMA är arbetarklass-sporter men har i dag blivit del av en fitnesskultur för gentrifierade gym. Åsa Sandell tar också upp att det finns ett vanligt exotiserande av fightern, som ofta är invandrare, svart eller ”den andre”.
Jag berättar att jag också tränat MMA i många år och kan fortfarande störa mig på vad Sandell beskriver som turister i kulturen. De som inte tog samma risker som hon när hon började boxas på allvar på Gleasons gym i New York och var osäker på sin egen roll.
– Jag är tjej, jag är svensk och journalist och kommer från en aggressionshämmad medelklass. Kan jag vara boxare? Jag kände starkt att jag behövde distansera mig från ”turisterna”.
– Nu sysslar jag själv med någon slags domesticering av sporten, även om en del av dem hos mig sparrar. Numera har jag respekt för alla som kan komma och träna. Människor som inte är i närheten av att göra det på riktigt kan ändå få lite av det som boxningen ger: närvaro och fokus men också lite mer självkännedom, säger Åsa Sandell.
Maskulin filosofi
”I själ och hjärta” tar upp boxningens plats i populärkulturen, och Sandell beskriver hur hon själv identifierar sig med den hypermaskulina filosofin bakom den anarkistiska mansrörelsen i Chuck Palahniuks roman ”Fight Club”: att ”känna sig själv i ordlös handling och slippa dö utan ärr”.
Kan du identifiera sig med outsiderskapet också?
– Inte distansen till samhället men till mig själv. Att vara en pseudoperson, att inte vara i mina känslor, att inte riktigt ha fått eller kunnat uttrycka känslor och vilja. En slags alienering eller blaséhet, och att då få känna att man lever.
Sandell vill inte försvara boxningen i alla lägen. ”I själ och hjärta” handlar mycket om hjärnskador och det långtgående effekterna av ett liv av smällar mot huvudet. Boken tar upp flera exempel på tragiska öden där boxare fått hjärnblödningar, och som fortsätt även efteråt för att de vägrat sluta. En svår fråga för Sandell är också hur ekonomin kring boxning och MMA liknar gladiatorspelet: människor som kanske inte har något val offrar allt för publikens underhållning.
Däremot vänder sig Sandell emot idén om att aggressivitet är någonting destruktivt.
Boken ”I själ och hjärta” citerar Harvardprofessorn Lyn Mikel Brown som skriver ”att ge uttryck för ilska handlar till stor del om självaktning, om förmågan att förverkliga och styra sitt liv fullt ut”.
– Jag tror att det är fler än jag som kommer från att se ilska och att vara arg som en ondska. I synnerhet för kvinnor är det mer tabu. Jag kommer från en plats där jag har väldigt svårt att bli arg och uttrycka det där. Boxningen är en slags väg, som är bra.