När Kulturnytt i P1 häromveckan pratade med castare inom film och teater som väljer bort botoxade och fillers­behandlade skådespelare, gav det upphov till en förnyad svensk diskussion om åldrande, autenticitet och skönhetsingrepp hos kvinnliga skådespelare.

Andra förutsättningar för män

En som reagerade starkt på inslaget var skådespelerskan Annika Hallin. Hon tycker att det är konstigt att diskutera huruvida skådespelerskor som gjort skönhetsingrepp väljs bort för vissa roller eller inte.

– Diskussionen bör istället handla om de skådespelerskor som inte gjort skönhetsingrepp och riskerar att inte få roller av den anledningen. Det vill säga brister på representation av naturligt åldrade kvinnor inom teater, film och tv.

Annika Hallin menar att vi måste gå till botten med den utseendefixering som kvinnor i hennes bransch utsätts för.

– Idén om att kvinnliga karaktärer ska vara vackra och helst unga för att filmen eller pjäsen ska generera pengar genomsyrar hela branschen. Normen borde istället vara att såväl film, teater och tv ska spegla hela samhället, och där ingår även äldre kvinnor, säger hon och tillägger:

– Branschen måste dessutom ge äldre kvinnliga skådespelare samma status och förutsättningar att praktisera sitt yrke som äldre manliga skådespelare alltid har haft och fortfarande har.

Priviligierade nobbar botox

Diskussionen om skåde­spelerskors skönhetsingrepp, och hur dessa eventuellt kan vara en nackdel i karriären, må vara relativt ny i Sverige.

Men i Hollywood har denna ”damn if you do, damn if you don’t”-paradox diskuterats i flera år. Kända manliga regissörer som Martin Scorsese och Baz Luhrmann har klagat öppet på att botox-injektioner numera är så vanligt bland skådisar att de inte längre har full tillgång till sin ansiktsmimik. Flera stora kvinnliga skådespelare, som till exempel Drew Barrymore, Emma Thompson, Cameron Diaz och Halle Berry, har också offentligt uttryckt sitt motstånd mot skönhetsingreppen och bedyrat att de aldrig skulle göra några. Kritiska röster menar dock att det är lätt för dem att säga – eftersom de alla tillhör en grupp som både har råd med mycket avancerad och dyr hudvård och är så kända att de alltid kommer få roller trots att de åldras.

Samtidigt har den tidigare mindre kreddiga skådespelerskan Jennifer Coolidge blivit hyllad och Emmy-­belönad för sin insats i succé-serien ”White lotus” – där hennes (mycket ­plastikopererade) utseende gör henne klockren för att spela rollen som den rika, botoxade 60+ kvinnan Tanya.

Även i dagens Sverige finns alltfler kvinnor som likt Jennifer Coolidge gjort flera skönhets­ingrepp. Jag frågar Annika Hallin om inte de också ska kunna spegla sig själva i olika fiktiva karaktärer i film och på teater.

– Absolut, det finns plats för alla utseenden.

Själv har hon inte gjort några ingrepp, men säger att hon för en ständigt inre diskussion med sig själv om det.

– När man hela tiden via populär­kulturen matas med korrigerad bild av hur kvinnor i min ålder ser ut är det lätt att börja ifrågasätta sin spegelbild. Om jag inte vaktade mig själv så hade jag säkert trillat dit. Men samtidigt känner jag inte att det är vi skådespelare som individer som ska behöva ta ansvar för att förändra sättet att se på äldre kvinnor.

Vem har det ansvaret då?

– Det är framför allt producenterna, kanalcheferna och finansiärernas ansvar. Det är de som tar de slutgiltiga besluten om vem som ska vara med i den produktion de finansierar. Deras val handlar om vad som genererar mest pengar. För att generera pengar som kvinnlig skådespelerska, enligt dem, ska du antingen vara ett känt namn, eller så ska du vara ­någon som alla vill titta på, alltså vara snygg, ung och attraktiv.

– Men jag tror att om vi uppvärderar den äldre kvinnan och ger henne plats, så kommer det gå att tjäna pengar på det också. Det finns en stor marknad av kvinnor därute som längtar efter att bli representerade.

”Ingen vinner på en debatt”

Producenten Erika Wasserman och regissören Ella Lemhagen har båda varit verksamma i filmbranschen länge och är nästan alltid inblandade i rollbesättning och casting. Även de tycker att diskussionen om skönhetsopererade kvinnliga skådespelare är missriktad och tröttsam.

– Att kvinnliga skådisar använder botox och fillers för att vara ”spelbara” är absolut ingen nyhet, och varför ska vi återigen diskutera kvinnors utseende? Ingen vinner på en sådan debatt, kommer du till exempel ihåg diskussionen som uppstod när Åsa Linderborg, Nina Björk och Ann Heberlein skrev om att de kände sig fula och gamla. Fick vi några nya insikter av den diskussionen?

– Nej, säger Erika Wasserman med eftertryck.

Hon har själv inte valt bort kvinnliga skådespelare på grund av deras skönhetsingrepp, men säger att hon aktivt försöker använda sin makt som producent för att förändra normer och utseendeideal inom filmbranschen.

– För mig känns det oftare intressantare med en mindre förutsägbar casting, kanske att den som ska vara sexobjektet inte ser ut som alla sexobjekt alltid ser ut. Där kan ålder vara en av flera faktorer.

Regissören Ella Lemhagen håller med om att det inte behövs en till diskussion om kvinnors utseende, men har till skillnad från Erika Wasserman själv varit med om att välja bort skådespelerskor på grund av deras ingrepp.

– När jag gjorde en film i Italien letade jag efter en naturligt åldrad skådespelerska i 70-årsåldern till en kvinnlig karaktär som skulle bo i en liten by på landet, långt från stadens skönhetssalonger. Men det var jättesvårt att hitta, jag fick säga nej till skådis efter skådis för att alla var så lyfta. Deras ansikten kunde liksom inte berätta den historia jag ville berätta, säger hon och tillägger:

– Men alla utseenden är ­intressanta, även opererade. Det är inte alltid så att det ”naturliga” passar bäst för en specifik roll.

Precis som Annika Hallin menar hon att fokuset i diskussionen borde vara det faktum att kvinnor efter en viss ålder inte anses intressanta, och att alla i filmbranschen har ett ansvar för att skildra äldre kvinnor och uppvärdera deras status generellt.

– Och egentligen ligger inte problemet i filmbranschen, utan i hela vår kulturs sätt att se på äldre kvinnor.