Valeria Luiselli är född i Mexiko men verksam i USA, hon har det dubbla ursprung som ger tillgång till berättelserna från båda sidan gränsen. Språket som kan tolka i migrationsdomstolarna, som jaget i romanen som tolkar åt kvinnan vars döttrar försvunnit på resan från släkten i Mexiko till sin mamma i USA. Den kvinnan är en av de som, med sin förtvivlan och sitt desperata hopp, får henne att söka sig västerut för att fånga de försvunnas röster. De som är kroppsligen förlorade, eller bara bortglömda, undanskuffade. Oviktiga.

Valeria Luiselli blandar dagbokston med den drömska, rasande rättvisekänsla med hallucinatorisk svindel. Texten rör sig mellan fiktion och verklighet, leker med metanivåer, men tappar aldrig kontakten med jorden, med barnafötterna som sprungit på den och sedan är borta. Det är vackert och vasst, personligt och politiskt och alldeles hjärtskärande.