Mängder av böcker har skrivits om För­intelsen. Men aldrig förr hade jag läst en roman som skildrade massakrerna ur en bildad nazists ögon.

Titeln ”De välvilliga” – eller ”Les Bienveillants” som den heter i Frankrike – är genial. Det var många som upplevde att de gjorde rätt när de lydde Hitlers order. Men en än mer träffande titel på romanen hade kunnat vara ”De lydiga”. För vad romanen egentligen handlar om är vad som händer när människor bara gör vad de är tillsagda att göra. Hur livsfarligt det är med en kultur som motarbetar människor som går mot strömmen och tänker själva.

Huvudperson heter Max Aue, en ung SS-anställd. Egentligen är han jurist. När armén erövrat städer är Aues uppgift att se till att judarna försvinner, det vill säga mördas. Han lyder dessa order utan ånger, medan han diskuterar Flaubert med intellektuella vänner och lyssnar på Bach. I ”De välvilliga” beskrivs hans massmördarjobb på SS som vilket karriär­val som helst.

Boken blev extremt omstridd när den kom ut. Med rätta. Bitvis är det relativiserande Littell håller på med genom att ge berättarrösten till Aue. Samtidigt gav boken mig mer förståelse för krigets grymheter än alla dokumentärer jag dittills sett. Det är en överväldigande läsupplevelse.