Alltihop berättas genom ett hus vid en sjö strax öster om Berlin, Erpenbecks familjs semesterhus. Hon börjar redan med hur sjön blir till av inlandsisens rörelser, sedan huset som byggs åt en arkitekt, tas över av en judisk textilfabrikör, sedan nazismen och den judiska familjen skickas till lägren, efter det ryssarna, deras övergrepp, sedan kommunismen, med sin förföljelse.

Människorna kommer och går i huset som står still och låter deras öden blåsa genom sig. Jenny Erpenbeck skriver koncentrerat och stramt, allt yttre bjäfs bortskrapat och just därför blir varje öde så drabbande. Också för rörelsen, de ständiga avsluten, människorna finns där i huset en liten stund, sedan försvinner de. Den enda konstanten vid sidan av huset är en trädgårdsmästare som magiskt tycks överleva genom allt och vårdar träden, buskarna, gräset, medan människorna förgör varandra. Det är uppslitande och vackert.