Att tala med barn om klimatförändringarna är en delikat uppgift. Själv har jag inte vågat göra det med min åttaåriga son ännu. Risken är för stor att han skuldbelägger sig själv eftersom han är för liten för att greppa alla komplicerade samband. 

Så jag undviker frågan och försöker att inte läcka oro. Är det en hållbar strategi? Givetvis inte. Förr eller senare kommer han förstå jordens tillstånd och för det bör han förberedas.

I dagarna publiceras ”Så förändrar vi allt!” av Naomi Klein och Rebecca Stefoff. På många sätt är det en bok som gör jobb­et åt en. Klein är en av världens mest prominenta klimat­debattörer, vars viktigaste bok heter ”Det här förändrar allt. Kapitalismen kontra klimatet”. 

”Så” i titeln på den nya boken syftar på den unga generationens klimataktivism. Tonen och budskapet i boken är tveklöst Kleins, medan vetenskapsjournalisten Stefoff bidragit med att anpassa dem till barn, runt tolv år och uppåt.  

På många sätt påminner det om Yannis Varoufakis bok ”Till min dotter” – även den utgiven av Ordfront – som förklarar kapitalismen för äldre barn. En skillnad är dock att Varoufakis preparerat sin bok med avancerade exkurser och ett poetiskt bildspråk, vilket gör den till ljuvlig läsning även för vuxna. Kleins och Stefoffs bok är mer entydigt riktad mot barn och erbjuder inte den insatta vuxna särskilt mycket – vilket är synd.  Budskapet i ”Så förändrar vi allt!” är i grunden vettigt. Boken går pedagogiskt igenom hur klimatkrisen uppstått och förklarar den grundläggande fysiken bakom. 

Den introducerar begrepp som klimaträttvisa, geoengineering, förklarar vikten av en Green New Deal och fördelarna med ”förvildning” och trädplantering – metoder som idag framstår som våra främsta verktyg mot uppvärmningen. Tonvikten läggs vid att hindra fossilkapitalet från att ta upp olja och kol ur marken och berättelserna om unga som protesterar, driver rättsliga processer och startar motståndsrörelser fyller sidorna.  

Särskild tacksamhet känner jag för att författarna tydliggör att det inte är den ”mänskliga naturen” som skapat klimatförändringarna. Misantropi är lika beroendeframkallande som energidryck för tonåringar, men med lite tur kan vi få en ung generation som talar om ”kapitalocen” istället för ”antropocen”.   

Finns det inget att invända då? Jo. Boken dras med samma problem som den amerikanska klimatrörelsen i stort: den kryllar av studentaktivister, forskare, NGO:er och tankesmedjor – medan ordet ”fack­förening” inte nämns på nästan 300 sidor. Ska vi klara omställningen i hela samhället kan vi inte runda dem.  För den som bor på landsbygden finns inte mycket att hämta och att bilen där möjliggör demokratiskt deltagande i övriga samhället saknar författarna förståelse för. 

Dessutom har Klein – som geografen Matthew T. Huber påpekat – en ovana att framställa fattiga samhällen, bebodda av ursprungsbefolkning, som centrala aktörer när de kämpar mot kemikaliestinna storföretag. Givetvis är dessa frågor inte oviktiga. Problemet är bara att det är oklart hur det ska gynna befolkningen i stort. För hur ska, säg, kampen för rent vatten vid gulfkusten hjälpa en arbetslös gruvarbetare i rostbältet? Eller för all del: en lastbilschaffis från Motala.  

Detta är dock smärre invändningar mot en bok som i grunden gör gott. Skrifter som ingjuter hopp i barn i klimatfrågan är vi sannerligen inte bortskämda med. 

Idag har det blivit en klyscha att avsluta en recension med att säga att skolor/politiker/makthavare borde köpa in boken när ämnet är angeläget. Men med ”Så förändrar vi allt!” är det oundvikligt: lärare tycker överlag att det är svårt att tala om klimatförändringarna, på grund av att läget är så dystert. 

Klein och Stefoff har hittat ett perfekt tonfall för att hantera detta (vilket översättaren Nils Håkansson också har del i) och boken passar bra för högstadieskolor – där de energidrycks­tinna misantrop­erna flockas. Klein och Stefoff erbjuder en motbild.