En mörk dans mot en oundviklig katastrof – ”Brott och straff” på Dramaten börjar i moll och sedan går det utför. Som sig bör. I 1800-talets stora brytningstid, just som de skriande orättvisorna frontalkrockat med en ny tids innovationer, såväl tekniska som teoretiska, satte Fjodor Dostojevskij moraldramernas moraldrama till världen. Raskolonikovs svettiga färd från fattig student med megalomana idéer om sig själv till skuldriden mördare fungerade som ett varnande pekfinger mot ungdomens fantasier om att den storslagna gesten alltid övertrumfar vardagsgnetandet.
När den bosniske regissören Oliver Frljić nu satt tänderna i alla namnen, alla turerna, alla lagren av sociala, existentiella, emotionella och politiska dimensioner, har det blivit en människans kamp mot omständigheterna. Också rent konkret.
Scenografin, ljus och kostymen bär halva iscensättningen. I en av de första scenerna buras Sonja in i en krinolin när hon prostituerar sig för att rädda familjen, och hennes oskulds rosor rivs av henne av hennes försupna far och förbittrade styvmor. Längre fram i föreställningen växer vardagliga ting, stolar, bord, skåp, till skrämmande dimensioner.
Oliver Frljić har kokat ned Dostojevskijs myller till en stiliserad och koncentrerad men också tjockt och köttig scenupplevelse där bara det mest laddade lyfts fram. Raskolnikovs mor skriver till sin son med en gigantisk fjäderpenna, pantlånerskan får framträda allra högst upp i en gigantisk klänning som sedan blir ett vattenfall av blod och samtidigt liknar en gigantisk blödande vagina som Raskolnikov kliver fram ur, som återfödd, fast till evig fördömelse, inte frälsning. Det är alltså mättat med symboltyngd betydelse.
Skådespeleriet maxas också i nästan varje scen, i tonfall som driver dialogerna framåt, uppåt. Här handlar det inte om någon nedtonad realism utan om att ställa varje situation på sin absoluta spets. Men det som inledningsvis känns som en rätt åbäkig uppsättning för ensemblen att ta sig an, med mer komplexa regianvisningar och sceniska begränsningar än vad som är möjligt att hantera, tar sig och tätnar. Gustav Lindh är fenomenal och vibrerande i huvudrollen, Electra Hallman gör en Sonja med befriande bett i, hon som är godheten personifierad får här också en sträv vrede att bottna i, och Magnus Roosmann och Danilo Bejarano gör var sin underbart vidrig variant av den unga Dunjas två uppvaktande män.
Oliver Frljić avstår också från att slå fast några sanningar utan låter sin uppsättning sluta i förtvivlans meningslöshet. Gud – som var Dostojevskijs svar – är nog ändå fortsatt död och det snöar över mänskligheten – det är både vackert och befriande.