Det räcker egentligen med att kolla på något Youtube-klipp på Ale Möller Band, Sveriges mest kända världsmusikband, för att drabbas. Maria Stellas har en röst som är starkare, mer uttrycksfull och varmare än de flestas. Tillsammans med den orientaliska dans hon ofta framför på scen blir resultatet inte sällan trollbindande. Sedan slutet på 1990-talet har hon varit en av förgrundsgestalterna på Göteborgs världsmusikscen. Dels som sångerska i orkestern Cabaret Oriental och grekiska folkmusiktrion Pireus, dels som medlem i vokalkvartetten Tetra. Ikväll har de premiär på sin och trion Kajas julföreställning Midvintervaka på Teater Aftonstjärnan, en föreställning som blandar julmusik från när och fjärran.
Just lusten att sätta ihop olika musiktraditioner och låta dem berika varandra är en av grundpelarna i Tetra. Gruppen bildades när Maria och tre sångarvänner från musikhögskolan – Anna Ottertun, Sanna Källman och Ingrid Brännström – började ses för att lära varandra sina sånger. Det var så roligt att Marias examensarbete kom att undersöka huruvida grekiska folksånger gick att arrangera för vokalkvartett. Det visade sig fungera utmärkt – och kvartetten var född.
– Vi tänker enkelt, använder mycket borduntoner och slagverk. Det är inte något klassiskt körtänkande, vi vill hellre att det ska svänga än få fram snygga klanger, säger Maria. Vi vill ha ett fett ljud, haha.
Livsavgörande möte
Men även om det kan låta så när man hör henne, kom sången inte in särskilt tidigt i Marias liv. Lusten att sjunga drabbade henne först när hon som tonåring började söka sina grekiska rötter – föräldrarna invandrade till Sverige på 60-talet – och tog jobb som barnflicka på Rhodos ett halvår. Kompisarna drog med henne ut på nattklubbar och bouzouki-barer, och Maria blev betagen av den nya musikvärld av modern grekisk folkmusik och gammal rebetika som öppnades. Rebetikan, som uppstod i början av 1900-talet, kan beskrivas som en melankolisk, suggestiv folkmusik, liknande amerikansk blues eller portugisisk fado. För Maria blev mötet med den livsavgörande.
– När jag kom hem kände jag att det enda jag ville var att fortsätta sjunga grekisk musik. Men då, 1985, var det fortfarande inte ett respektabelt yrke i Grekland, utan associerat med prostitution, precis som dansöser eller operasångerskor länge varit i Sverige. Man älskar sina stjärnor, men när de går ner från scenen så är de inte vatten värda.
Sagt och gjort. Istället för att åka tillbaka till Grekland sökte Maria upp de grekiska banden i Göteborg. På 80-talet fanns många grupper och gott om speltillfällen på tavernor, grekiska föreningar och bröllop. När gruppen Athinas, döpt efter en känd gata i Aten fylld av rebetikaklubbar, behövde en sångerska, fick Maria frågan.
– Man kan egentligen inte säga att jag valde rebetikan. Det var mer att de musiker som fanns här spelade det och gav mig brusiga kassettband med gammal rebetika och sa att ”det här ska du lyssna på”.
”Behövde komma tillbaka till rötterna”
Men även om hon sedan dess provat olika musikstilar har den musikaliska hemvisten alltid varit grekisk folkton. Och det var för att låta fler få uppleva den som hon för två och ett halvt år sedan startade de så kallade Rebertorama-aftnarna på Kulturhuset Oceanen.
– Jag kände ett behov av att komma tillbaka till rötterna, eftersom jag gör så mycket annat. Jag ville samla alla som spelar till en jamkväll där vi kan umgås genom musiken, och också lära ut sångerna till fler.
På caféet ligger sånghäften utspridda på borden och de två första låtarna spelas alltid akustiskt, så att publiken hörs lika mycket som musikerna. Och rebetika-sångerna är lika aktuella nu, som när de skrevs i början på 1900-talet, tycker Maria. Texterna handlar om människors vedermödor, samhällsfrågor och är till viss del politisk.
– Det finns ett djup i dem som gör att de aldrig blir färdigutforskade. Med det som händer nu i Grekland blir de ju extra aktuella. Ibland känner jag ”kan jag verkligen sjunga det här nu?” Till exempel texten ”fattigdom, du har gjort mig till en trasa, du gör sår i mig med dina naglar, ” som handlar om att försöka bevara sitt människovärde även som fattig. Det är ju så det är nu! Folk kämpar för sitt liv. Vanliga människor går runt mellan flotta affärer och glaskomplex och letar efter något att äta i soporna.
En mix av Haiti, Grekland och Norden
Samhällsengagemanget skiner igenom även i Tetra, där de fyra sångerskornas önskan är att visa hur musiktraditioner från hela världen befruktar varandra. På Midvintervaka blandas haitiskt, nordiskt och grekiskt, det sistnämnda bland annat genom den vackra melodin Christos jinieti. Det är en så kallad Kalanda, en typ av tiggarvisa man går runt och sjunger i juletid för att bli bjuden på något ätbart, berättar Maria. Just den här julsången har dock ett ovanligt texttema.
– Den handlar om jungfru Marias värkarbete, i 40 dagar och 40 nätter, och hur hon bad änglar och apostlar skaffa henne en barnmorska. När de till slut letat fram en så hade Maria redan skött om allting själv, såsom kvinnor gjort i alla tider. Vi hade aldrig hört talas om någon sång med samma textinnehåll, så vi ville gärna ha med den.
Och om framförandet ikväll låter så som den gör på skivan Midvintervaka lär det nog inte bli svårt att få lön för mödan.
Karin Jacobson