BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Maria Gripe (född 1923, död 2007), som har kallats en av Sveriges främsta barnboksförfattare, gör sig i alla fall skäl för epitetet i sitt sätt att vara obrottsligt lojal med barnet genom hela sin omfångsrika litterära produktion. Maria Gripes romaner befolkas inte av några sockersöta, gladlynta, barn och ungdomar. Tvärtom är de ofta ganska aviga och komplexa. Berättarrösten hos Maria Gripe omfattar och omfamnar i synnerhet just barnens egenheter. Såsom den cirka sexåriga Elvis i Elvis-böckernas allvarsamma pliktkänsla inför sitt "arbete" med att plantera frön på olika ställen i stan, Josefin i Hugo och Josefin-böckernas vägran att kallas för sitt riktiga namn Anna, och Marion i Tre trappor upp med hiss-trilogins matvägran. Mot detta ställs vuxna som ofta är oförstående på gränsen till grymhet. I Elvis-böckerna, som skildrar den ganska excentriska och utelämnade Elvis tillvaro i ett ganska fattigt hem någon gång på 70-talet, låter Elvis mamma ständigt honom förstå att han i egenskap av barn ska veta sin plats och inte tro att han är något.
Barnen och ungdomarna hos Maria Gripe befinner sig ofta på ett eller annat sätt i en marginaliserad position. Elvis Karlsson har redan nämnts. Där finns också Loella i Pappa Pellerins dotter från 1963 (en av de Gripe-böcker som nu kommit i nyutgåva på förlaget Modernista), som bor ensam i skogen med sina småsyskon sedan mamman övergivit dem, Hugo i Hugo och Josefin-böckerna som lever i fattiga förhållanden med en pappa som sitter i fängelse, Nora i Agnes Cecilia – en sällsam historia och Carolin i Skugg-serien som båda är föräldralösa. Marginalisering och utanförskap behöver inte vara knutet till samhällsklass i Maria Gripes romaner. Flera av hennes centrala gestalter tillhör övre medelklass eller till och med överklass.
Hos Maria Gripe finns en medvetenhet om att barn som grupp på många sätt är marginaliserade och ganska rättslösa gentemot vuxenvärlden. Men det innebär inte att det inte finns någon klassmedvetenhet i hennes böcker, tvärtom. De vanligt förekommande skildringarna av vänskap över klassgränserna används för att belysa snarare än släta över orättvisor. "/ ... /det är inte ert fel/ ... /" säger Carolin i Skugg-serien om sin vän, men tillika arbetsgivares dotter, Berta apropå dennas naivitet inför misär och fattigdom: "Jag vill bara inte att det ska vara så i tillvaron, att vad som är rena verkligheten för den ena, tror den andra knappt existerar".
Det är dock långt ifrån någon socialrealism som Maria Gripe skriver fram, även om fattigdom och orättvisor ofta beskrivs med skoningslös skärpa. Tvärtom är ett av författarskapets mest utmärkande drag närheten till mystiken och skräckromantiken. Åtminstone tre av böckerna, Tordyveln flyger i skymningen, Glasblåsarns barn och Agnes Cecilia – en sällsam historia, innehåller alla uttalat övernaturliga element. Tordyveln flyger i skymningen och Agnes Cecilia har karaktären av detektivromaner där det dolda uppenbaras med hjälp av det övernaturliga, medan Glasblåsarns barn är en mörk, allegorisk saga om två fattiga barn som förs bort till ett märkligt slott som tycks ligga bortom den vanliga världen och där materiellt överflöd men djup olycka råder.
Det mystiska och mörka i tillvaron behöver dock inte alls ta sig övernaturliga intryck. I några av sina mest intressanta verk vänder sig Maria Gripe tydligt till romantiska föregångare där det som litteraturvetaren Mattias Fyhr kallar den gotiska textens labyrintiska kvaliteter och ett utforskande av tillvarons nattsida är centrala motiv. Mest tydligt kommer dessa fram i den suggestiva Skugg-serien som består av Skuggan över stenbänken, ...Och de vita skuggorna i skogen, Skuggornas barn och Skugg-gömman. Den handlar om den 14-åriga Berta som lever ett vanligt borgerligt liv i det tidiga 1900-talet tills den mystiska husjungfrun Carolin gör entré i familjens hem. Carolin, som ibland uppträder i Carls gestalt, överskrider såväl klass- som könsgränser och påverkar sin omgivning på ett sätt som direkt för åtminstone en vuxen läsares tankar till den queera Tintomaragestalten i Carl Jonas Love Almqvists romantiska verk Drottningens juvelsmycke från 1834.
Men det romantiska är också närvarande, om än inte lika påtagligt, i Tre trappor upp med hiss-trilogin om arbetarklassflickan Lotten som flyttar in med sin ensamstående mamma i en flott våning där denna tar tjänst och utvecklar en avig men intim vänskapsrelation med den udda dottern i huset, Marion. Till den vackra, mystiska och utpräglat romantiskt gestaltade Frun i huset, Olga, upplever dock Lotten vad som nästan framstår som en (olycklig) förälskelse. Olga är en nattvarelse i flera bemärkelser. Hon har många hemligheter, en depression som hon gömmer och hon lever bokstavligen upp på natten då hon svävar runt i våningen i sitt vackra nattlinne. Det är också på natten som det är möjligt för Lotten, som också nattvandrar, att överskrida klass- och åldersgränserna mellan sig och Olga. Natten är här i enlighet med romantikens tankegods skrämmande och mystisk men samtidigt karnevalisk. Denna mystiska dimension i tillvaron finns i någon mån i alla Maria Gripes böcker.
Den finns i skogen där Loella lever ensam och ingår en märklig vänskap med en fågelskrämma och till och med i Elvis lägenhet i stan, där han planterar sina frön medan han funderar över dödens mysterium som aktualiseras genom övertagandet av den sedan länge döda farbroderns kläder. Precis som häxan Flaxa Mildväders korp i Glasblåsarns barn, som förlorar sin klokhet när han tappar det öga med vilket han ser det mörka i tillvaron, tycks Maria Gripe skriva efter devisen att den bild av tillvaron som inte innefattar dess nattsida blir en ganska fattig bild.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
