Bland de vårgröna björkarna var han fri

Det var inte det att han var rädd för människor. Jo, ibland förstås kom tankarna om lustmördare, men dem hade han ju sett sig över axeln efter sedan han var liten.

Nej detta var annorlunda. Det var att han inte ville bli sedd!

På gatorna, bland husen, var det lättare, men här i skogen var det omöjligt att inte finnas till när man mötte någon. Och att finnas till i någons ögon som en tonåring på skogspromenad, ville han inte. Men att komma ut i skogen ville han till varje pris

Han njöt intensivt av fridfullheten i den vårgröna björkskogen. Här sjöng alltid rödhakarna i långa vemodsvita vårkvällar. Här doftade de ljusgröna, späda löven, här steg dimman råkall ur kärret, som en pust från okända undre världar.

Och här var han alltid fri.

Men vägen hit var minerad av påtvingade möten. Längs grusvägen ut mot skogen mötte han oftast äldre män eller vuxna par. I deras ögon såg han sig genom skammens röda töcken: En pojke i ”ungdomens glada dagar”, på skogspromenad! Ensam! Stackare!

Han drog upp axlarna, tryckte in bröstet och fanns så lite som möjligt när han gick förbi dem.

Men värst var att möta en like; en annan sextonåring vandrande längs stigarna med ordet ENSAM inbränt i sin finniga panna. Det var nästan outhärdligt.

Men när han, vaksam och spänd som ett villebråd, nått fram till sin undangömda skogsbacke – då slappnade han av. Då var han en del av detta ljuva, dessa dofter, fågelsången, skymningsljuset. Då var världen Ekelöfordet: ”vårskymningsoro”. Då kunde han hänförd ligga på rygg i vitsippshavet och se upp i den brinnande kvällshimlen. Här var han bror med gräsen, allt växandes like. Här var han inte sedd – ens av sig själv.

Vem vet vad som viskas i skogen när inte människor är där, skrev Wilhelm Ekelund. Jo, han visste, han som låg här, utplånad och ändå intensivt närvarande. Här kunde han för björkarna uttala de ord han skrivit och gömt i sina hemligaste papper: ”människosjälens längtan i evighetens hav” och ”kärlekens nakna bröst”… ord skimrande av betydelse, ord som besvärjelser mot den banala overklighet som var vardagen och livet där ute.

Dessa kvällar då han sökte sig hit till den skymningsblånande björkbacken, drevs han ut från hemmet av leda och äckel, av en känsla att kvävas. Hans menlöst snälla mamma, hans bullrigt skrattande pappa – vad begrep de? Dessa tröga urtidsdjur utan själ, vad visste de om vårskymningsoro? Vad visste de om vad Ekelund djupast menat? Han stod bara inte ut med deras förnöjsamma dumhet!

Så låg han i sin backe, dold av gräsen, bland sina systrar vitsipporna och älskade världen.

Så som bara den kan älska som är sexton år och aldrig vågat kyssa en flicka.