– Vi som sprang runt på jakt efter någon ny Mary J Blige-tolva fick leta länge då. Det var inte helt lätt att gilla hiphop och r’n’b på den tiden i Stockholm, minns Martin Jonsson. 

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

25 år senare är den musiken mainstream, fyller varenda topplista och spelas överallt på radion. Blacknuss har varit med på hela resan, med Martin Jonsson som trummis, låtskrivare, producent och allmän motor i det spretiga musikkollektivet. 

"Missionär tycker jag är att ta i"

I november 1991 startade Martin klubben på Fasching, tillsammans med Conny Lindström. 

– Men det var först på våren -92 som det började rulla igång på allvar, när "Chrillan" kom med. Och -94 när vi släppte vår första skiva, när vi fick med Titiyo och Lisa. 

"Chrillan" är Christian Falk, ikonisk basist och producent, som gick bort i cancer 2014. Lisa heter Nilsson i efternamn och är bara en av många stjärnor som har gästat Blacknuss genom åren. 

Men Martin Jonsson vill inte kalla Blacknuss för missionärer för den urbana musiken. 

– Missionär tycker jag är att ta i. Det fanns ju rätt många som höll på med det här. Titiyo och Magnus Frykberg. Denniz Pop, Alban och Max Martin, hela det Swemix-gänget. De kom ju från samma håll. Och Stonefunkers får vi absolut inte glömma, även om de var lite mer rockfeeling medan vi var mer jazz. Och så hela den här brittiska Brand New Heavies-vågen där i början av 90-talet. Det blev ju stort i Stockholm också. 

Tror du att många har upptäckt musik genom er? 

– Ja, folk säger väl det ibland. Men jag känner mig ändå mest som en del i en större rörelse. 

Vad är den största skillnaden jämfört med det tidiga 90-talet? 

– Internet har betytt mycket, det är nog den stora skillnaden. Och att vi har en annan demografi i Sverige i dag. Hurra för invandring! Om man tänker på hur Salla och de på Redline satt och harvade då, medan deras låtar sprids överallt nu och är hur stora som helst. På 90-talet var det en liten klick med ungdomar som var andra generationens invandrare, en ganska homogen svensk -publik för den här musiken. Nu ser det ju helt annorlunda ut. Det är jättekul. 

25 år är en väldigt lång tid i musikvärlden. Kan du känna dig som en gammal dinosaurie ibland? 

– Ja, verkligen. Jag blir alltid lika glatt överraskad att det kommer folk under 40 som gillar oss. Vi har ju varit lite coverband ett tag, men nu känns det dags att kicka igång det igen. Vi måste återuppfinna oss själva lite. Vi tycker ju att det är skitkul med all ny r’n’b och hiphop som kommer. På senaste skivan har vi fått fatt på Prince Prime från Tensta Gospel och Mary N’Diaye, som har varit med i Melodifestivalen och är någon slags mini-Lauryn Hill. Och vi har gjort samarbeten med folk som Kristin Amparo, Näääk och Nimo och Cherrie. Vi gillar ju många av de här nya artisterna.

En musikgenre per kväll

Med start i kväll och under fem fredagar i vår ska Blacknuss ta över Fasching för att presentera en musikgenre per kväll. Från neosoul till rap, r’n’b, disco och funk och reggae. 

– Det ska bli skitkul. Vi har försökt hitta fem teman som har betytt mycket för en själv och sedan blanda nytt och gammalt. Jag hoppas att vi själva kan få idéer till ny musik och hitta nya samarbeten med nya förmågor. Jag vill gärna fortsätta att producera ny musik både till Blacknuss och till andra. Jag har inga planer på att sluta, säger Martin Jonsson.