– Jag hade en vag dröm om att jobba som journalist men det var inget jag tog tag i. Jag fick jobb inom pappersindustrin i stället, först på Matfors pappersbruk och sedan på Ortviken och har trivts bra med det.
Men ödet ville annorlunda. Runt millennieskiftet tog sig karriären en ny vändning när en knäskada gjorde det omöjligt att jobba kvar på fabriken. Under sjukskrivningstiden ville de att han skulle skolas om.
– Jag fick göra ett test för att se vad jag passade till och svaret blev: journalist! Jag gick en ettårig tidningsmakarutbildning på Ålsta folkhögskola och fick vikariat på Dagbladet, först på sporten och sedan som allmänreporter. Han var även lokalredaktör i Ånge en kortare tid.
Återvände till bruket
När valet stod mellan att ta hand om Njurunda/Matfors-sidan på Dagbladet eller gå tillbaka till fabriken återvände Björn till bruket. Ett hälsokostpreparat och nytt schema gjorde att det fungerade att jobba på fabriksgolvet igen.
– Jag erbjöds ungefär 10 000 lägre lön i månaden på Dagbladet så det var inte mycket att fundera på. Genom att jag jobbade skift fick jag också tid till mitt stora intresse: travhästar. I dag har jag fyra stycken här hemma på gården.
I samma veva började han skriva på sin första bok. Historien hade han redan gått och grunnat på: En deckare som rör sig i för honom välbekanta miljöer: kring en travbana, i en fabrik, på en tidning ... Björn skrev 20 sidor, men kom aldrig vidare. Några år senare ytterligare 60 sidor – och nytt stopp.
Men i samband med att pappan blev allvarligt sjuk 2013 hände något.
– Pappa frågade hur det gick med där boken. Jag kände att jag så gärna ville göra den klar för hans skull, och skrev fortare och fortare. När jag gav honom de sista sidorna med en rosett omkring och hans läst färdigt grät han och sa: ”Du måste ge ut den!” Två veckor senare var han borta.
Gav ut boken själv
Björn tog sin far på orden. Men i stället för att försöka få boken utgiven på ett vanligt förlag (”det är jag alldeles för otålig för”) valde han en print on demand-lösning. Böckerna trycks inte i förväg utan printas ut en och en i takt med att de säljs.
– Jag hittade ett förlag på nätet och betalade runt 3 000 kronor för att få de skulle gå igenom manuset och sätta det.
Mot en viss del av intäkten ser förlaget sedan till att boken säljs hos nätbokhandlare. Björn får ekonomisk redovisning varje kvartal och försäljningen är över förväntan. ”Som man sår får man skörda” har hittills sålt i över 900 exemplar och finns på fler än 60 bibliotek.
– Den är också inläst som talbok för synskadade. Det kändes märkligt att höra min text läsas upp, säger Björn och slår igång ljudet inne i sitt arbetsrum intill köket, där väggarna är tapetserade med vinnartavlor från travet.
Björn Persson säger sig vara mer intresserad av berättandet än av det litterära. Samtidigt spelar personbeskrivningarna en huvudroll.
– Deckare är ofta så endimensionella. Jag vill ge en djupare bild av människorna. Det finns onda och goda, man kan vara ond av en god anledning.
– Jag tänker ofta på de spärrar folk har, och vad som skulle hända om man inte hade dem. Vad skulle bli följden. Jag blir själv så otroligt förbannad ibland!
Det fina mottagandet sporrade Björn Persson att skriva vidare. I somras kom uppföljaren: ”Hålla tand för tunga”, och om ett år ska nummer tre vara klar.
– När sambon ser på tv sitter jag vid datorn och skriver eller spelar fotbollsspel. För mig handlar det mer om att få ett flöde än att vänta på inspiration.
– De brukar ju säga att vem som helst kan skriva en bok. Skriver man två är det något annat. Och den tredje bli det yttersta beviset.
Lyssnar in
Böckerna utspelar sig i en mellannorrländsk stad: Läs Sundsvall. Namn på stadsdelar är ändrade, även om det inte är någon större utmaning att räkna ut att ”Racksta” är ”Nacksta” och ”Fors” är ”Matfors”.
– Jag har lätt för att lyssna på folk och kommer ihåg vad de säger. Det är mycket av det som jag bygger böcker och karaktärer på. Jag är ingen av figurerna och samtidigt alla, säger Björn kryptiskt.
I böckerna passar han på att skildra aktuella saker som han retar sig på, exempelvis förekommer kritik mot broavgiften i hans andra bok.
– Förut brukade jag skriva insändare, nu använder jag böckerna för att uttrycka vad jag tycker och tänker.
Hur är det med kollegorna på Ortviken då, hur reagerar de på ditt författarskap?
– Visst snackas det en del. Vissa bryr sig inte, andra är nog lite stolta och kallar mig “författaren”. Många har i alla fall köpt böckerna, konstaterar han.
