– Ikväll ska jag springa en mil. Ni ser också vältränade ut! hojtar han på sin karaktäristiska kulturskånska till mig och fotograf Hossein Zalmanzadeh när vi passerar hörnan med löpbandet.
Efter en och en halv timme i den ranelidska våningen ska vi få med oss hela två autografer var i väskorna, signeringar skrivna yvig stil i försättsbladen på två av författarens romaner. Björn Ranelid delar också generöst med sig av oneliners som ”Black Friday borde ha en sorgkant i kalendern. Den meningen får du aldrig höra någonstans!”. Dessutom serveras fika av frun Margareta.
– Han brukar inte svara på frågorna, flikar hon roat in i förbifarten medan hunden Quasimodo skäller vid fötterna.
Vill inte äga
Inför mötet har Björn Ranelid skickat många mail. Kravet för att få göra intervjun är att jag måste lova att läsa ”åtminstone tre” av hans senaste böcker. Därpå räknar författaren på sitt välkända vis upp sina största yrkesprestationer och tryfferar med ranelidska citat som ”Jag bugar mig inför livet och alfabetet”. Den storordiga stilen till trots märks det tydligt hur mån författaren är om att vara vänlig i det mellanmänskliga mötet. Han är genuint nyfiken, berömmer och ställer frågor.
– På tv-inspelningar går jag alltid ner och tackar alla ljudtekniker, berättar han för fotografen Hossein och fortsätter entusiastiskt: Ta vilka bilder du vill! Jag kommer aldrig bli irriterad för att du gör ditt jobb!
När jag beundrar den magnifika lägenheten vill Björn Ranelid genast förtydliga sitt ointresse av pengar:
– Det är en hyresrätt. Jag vill inte ingå i världen med bostadsrätter! Jag har skrivit över all egendom på Margareta, för jag vill inte äga någonting.
Inför reklamsamarbeten med jättar som Volvo, Blocket och Ikea har företagen själva fått bestämma hans arvoden, hävdar han.
– Jag säger: ”Det får ni bestämma!”. Jag går inte in i den världen. Men jag är inte rik, jag vill bara inte hålla på och prata om pengar och ära.
Från hyllad till hånad
Att Björn Ranelid är arbetarsonen från Malmö som hann bli både fotbollsspelare i Malmö FF och filosofilärare innan han sadlade om blev författare, det känner de flesta till. Men mot slutet av 90-talet hände något drastiskt i hans karriär. Från att ha varit hyllad intellektuell och fått Augustpriset blev författaren plötsligt öppet mål för hån och skämt. Vad orsakade skiftet?
Just detta undersöks i boken ”Fenomenet Björn Ranelid” (2009) där litteraturvetarna Anders Ohlsson och Torbjörn Forslid beskriver hur författaren med åren varken kommit att se ut eller bete sig som en typisk höglitterär författare - trots att han behållit sina höglitterära anspråk och ideal. Björn Ranelid växlar ständigt mellan högt och lågt, vilket ses som både spännande och högst irriterande, konstaterar de.
– Jag har skrivit alltifrån en bok om operasångaren Jussi Björling till en låttext till dansbandet Lasse Stefanz. Det du! Men när jag berättar om allt jag gjort blir folk störda. Den gängse bilden av att vara författare är att sitta på sin kammare, inte att samarbeta med Blocket och Klarna, säger Björn Ranelid medan vi sätter oss till bords i en av salongerna.
Efter ”Fenomenet Björn Ranelid” gick journalisten Jens Liljestrand ut i Expressen Kultur för att öppet be om förlåt till författaren som han tidigare hånat. ”Varför hatar vi dig? Vad har du gjort som är så fel? Din förkunnelse, ett allmänt budskap om medmänsklighet grundat i kristen humanism, är knappast särskilt stötande. Du har visserligen ett pretentiöst sätt att förmedla det på – men vem förväntar sig att kulturarbetare ska ha självdistans?”
Enligt Björn Ranelid ska även Jan Guillou 2012 ha sagt förlåt för att han tidigare kallat Ranelid för ”kuf” och författarens språk för ”invecklad prosa med höga ambitioner”:
– Han la sig ned på knä bakom mig och Margareta, kysste henne på handen och sa ”Björn, jag ska aldrig mer ljuga om dig!”.
I programmet Medierna i P1 har Jan Guillou bekräftat att ursäkten ägt rum, men ville i övrigt inte kommentera händelsen.
”Mamma var trollkonstnär”
Egentligen borde han kallas arbetarförfattare. Det tycker Björn Ranelid som i sina romaner ofta återkommer till sociala orättvisor. I boken ”Tyst i klassen!” tecknas exempelvis bilden av ett segregerat Malmö, från 40-talets fattigdom till 60-talets omvandlingsprocesser då nödbostäderna revs och invånarna fick flytta till det då nybyggda Rosengård. Huvudpersonen Kristina, som växer i en fattig familj och senare gör en klassresa, bygger på en av Björn Ranelids skolkamraters liv.
– Jag försöker alltid utgå ifrån sanningen och det jag själv kan: 47 kvadratmeter, fem personer. Min pappa var ensamförsörjare tills mamma var 40 år. Men hon var en trollkonstnär, för jag upplevde aldrig att vi var fattiga.
Hur har din bakgrund format dig politiskt?
– Nu kommer det intressanta här, lyssna nu: De som man idag talar om befinner sig i utanförskap och bor dåligt, det är rent trams! Gällande det materiella och faciliteter har de det bättre än hur jag hade det när jag växte upp.
På vilket sätt är det trams att prata om klassklyftor?
– Där menar jag på fullt allvar – och nu bränner det till – att stöld, vapenkurir, narkotikahandel är ett val du gör som människa. Detta måste vi börja diskutera! Och det har inget att göra med vilket land du kommer ifrån. Detta för mig är inte ideologi.
Var skulle du placera dig politiskt?
– Naturligtvis mer till vänster. Det är ingen diskussion. Det viktigaste just nu att du får möjlighet i Sverige så att du inte stöts bort om du har svårigheter. Rasism och fascism ska inte finnas! Respektera din medmänniska. Gör det lilla du kan för att inte få mer ondska på jorden.
Det där är stora utopiska drag, men sedan ska det ner i sakpolitik. Då blir det svårare?
– Jaja. Naturligtvis. Jag rör mig hela tiden på stora fält. Men visste du att jag hade 1 580 000 läsare på min första artikel? Jag är en viktigare opinionsbildare än Lena Andersson och Göran Greider. Det får du lov att skriva.
”Vad är det för dumheter?”
I Expressen fick Björn Ranelid 2012 kritik för en passage i boken ”Tyst i klassen!” där beslöjade kvinnor i Rosengård omskrevs på följande vis: ”Titta, titta, fyra svarta tält vandrar i Rosengård och deras ögon är som slocknade kolbitar och de är utelåsta från sina egna liv, men de har cirka trettio minuters frigång mellan fängelset med männen och mataffären.”
Recensenten Björn af Kleen liknade meningen vid ”en refuserad copy från Jimmie Åkessons talskrivare”.
– De som ens gör ett försök att prata med mig om Sverigedemokraterna har inte förstått någonting. Jag är den ende i Sverige som har skrivit två och en halv sida i DN dagen före valet 2014 med ett öppet brev till Jimmie Åkesson, säger författaren när ämnet rasism kommer på tal.
Ur minnet börjar han recitera texten som bland annat innehöll meningen ”Jimmie, ditt hår är svartare än natten och du kunde ha varit turk, kurd eller rom”.
Han efterlyser en diskussion med mer plats för det medmänskliga perspektivet.
– Vi måste komma bort ifrån allt trams som rasism. Vad är det för dumheter? Det spelar mig ingen roll vilken hudfärg du har. Alla människor är lika mycket värda. Man ska vara snäll mot sin medmänniska. Det får man inte säga i Sverige idag.
Det får man väl säga?
– Nej. Jag menar snäll i bemärkelsen att du återupprättar själva begreppets innebörd och inte gör det till någon form av taktik för att du ska framstå i god dager.
Författaren böljar vidare i resonemanget för att ge några journalistiska råd:
– Vi lägger enligt journalistisk tradition fokus på det nihilistiska, dekadenta och gemena och infama. För det ger klick och anses vara spännande.
Inte bara. Det finns ju många granskningar och...
– Ta det lugnt nu Kristin! Jag måste ta den färgen först, sedan blandar jag. För det är vattenfärg. De går in i varandra, de torkar aldrig!
– Det låter som att ni behöver kaffe... konstaterar frun Margareta med brickan redo.
Medan bullen skärs upp beskriver författaren hur kända journalister ofta ringer upp honom för att få råd kring hur de ska väga upp innehållet med ”ljusare färger” och hopp.
– Du skulle inte tro att det var sant om du fick veta vilka de är! Och så säger de: Får jag skriva det här? Javisst! säger jag. Men skriv inte mitt namn. För jag vill inte att folk ska tro att jag sitter som någon mästare.
Din mamma arbetade i en köttaffär och pappa var konstnär och typograf som aldrig nådde ut med sina verk. Du har sagt att du är ett slags ställföreträdare för dina föräldrar som aldrig fick erkännande. En slags revansch. Kan du vila i det, nu när det gått så bra för dig?
– Absolut. Du är den ende journalist som tagit upp detta! Det du säger nu förlöser tankar och känslor i mitt innersta. För när jag berättar vad jag har gjort, så tror journalister att jag skryter. För jag är faktiskt den enda som har gjort alla Sveriges största tv-program. Det är lite roligt.
Ja men min fråga var...
– Exakt. Detta som du säger till mig nu förklarar precis varför jag är som jag är. Jag ger mina föräldrar postumt en upprättelse. Jag har en barnslig glädje över vad jag har presterat. Det kan ingen ta ifrån mig.
När intervjutiden är slut tar Björn Ranelid fram två av sina romaner var för att signera dem åt mig och fotografen Hossein.
– Kom här nu Kristin! Titta nu noga! Nu missar du ju här! Och Hossein. H, O, S, S, E, I, N. Titta här nu får du öva dig på det svenska språket när jag skriver!
Men ett sista fråga måste hinnas med: Gåtan kring pappan. I sitt sommarprat 2008 sa Björn Ranelid plötsligt ”Jag vet inte om Sigvard var min biologiska pappa”. Författaren hade sett ett foto på en man som nästan var en kopia av honom själv. En man som hans mamma hade en relation med innan föräldrarna träffades. Så småningom fick Björn Ranelid kontakt med mannen på bilden, men något DNA-test har inte gjorts. Och mer säger han sig inte vilja forska vidare.
Hur har kunnat hålla dig från att nysta mer i den historien?
– Det är för att jag inte tycker att jag är en viktig person. Jag har inget sådant behov!
Snabba frågor till Björn Ranelid:
Äppelsort du är mest lik?
– Rubinola. Det är ett äpple som har många smaker i sig.
Senaste roman du läste?
– Jag läser alltid flera samtidigt. Vissa har jag haft på gång i 25 år, haha. Men Sara Stridsbergs ”Kärlekens Antarktis” är nyare. Jag högaktar hennes språk.
Och jag läser Peter Hoegs ”Berättelser om natten” som jag ständigt återkommer till för språkets skull. Och Tomas Tranströmer, Selma Lagerlöf och Kerstin Ekman, som är en av mina husgudinnor.
Film du sett om många
gånger?
– Casablanca. Det du!
Musik du lyssnar på när du lagar mat?
– Opera. Margareta skäller på mig för att det är för högt.
