Som uttråkad tonåring i 00-talets Göteborg smög jag och två vänner en mörk vinterdag ombord på den spektakulära kinesiska drakbåt som stod övergiven vid Drömmarnas kaj. Vi vandrade runt på den före detta kinakrogens många våningar och lyste oss fram med mobillamporna i källarköket – tills ett vitt skum plötsligt sköts ut från taket med ett högt smatter som jagade ut oss från båten och gjorde oss för skrämda för att förstå om vi mött spöken eller bara kommit åt en knapp för brandsläckning.
Nu har just denna drakbåt fått en central plats i Lap-See Lams stora soloutställning Dreamers’ Quay, Dreamers’ Key på Bonniers konsthall, där den fortfarande omgärdas av en både spöklik och äventyrlig drömkänsla.
Lam (f. 1990), utexaminerad från Kungliga konsthögskolan 2020 och brett uppmärksammad under 2021, har gjort den svenska kinakrogens historia till sitt signum och uppmärksammar nu även detta märkliga fartyg.
Som i det stora skuggspelet ”Drömmarnas kaj” (2022), där tonåringen A’Yan genom ofrivilliga tidsresor möter drakbåten på skilda platser i olika tider, från 1753 års hovbjudningar på Kina slott till sjöfärder mellan Kina och Sverige. Omgivna av en stor ljusprojektion där karaktärer framträder som svartvita skuggor på rummets alla fyra väggar får vi genom ett hörspel möta gengångare som den melankoliske Sjungande kocken och den vardagsirriterade Mamma Shirley.
Karaktärerna dyker upp omärkligt och försvinner lika snabbt genom att bokstavligen gå upp i rök, men de har tydliga röster och blir del av en sammanhängande dramatisk berättelse som vilar på reflektioner kring den svenska Kinabilden under fyra århundraden.
I nästa utställningsrum syns flerfärgade men sobra kostymer i vikt papper tillhörande A’Yan och de andra figurerna, så noggrant gjorda att de trots sin platthet framstår som verkliga kläder. Liksom alla verk i denna utställning har de en stram men egen stil och utgör med de återkommande färgerna röd, guld och blågröna scenkläder till skuggspelets gestalter.
Eller ska dräkterna bäras på den scen som ett restauranggolv utgör? I ”Phantom Banquet” (2019–2021) är skuggspelets och dräkternas platthet utbytt mot en 3D-upplevelse genom de VR-glasögon besökaren får använda för att utforska inskannade kinakrogar, där fragmentariska väggar lämnar öppningar ut mot ett kusligt digitalt intet.
Också här finns de både viskande, utforskande och klagande rösterna som på samma gång längtar hem och hoppas på en ny framtid. I ett tröskeltillstånd mellan olika tider och platser får de liksom A’Yan spela vitt skilda roller i de historiska situationer de är inkastade i. Liksom hos Shakespeare framstår här gränsen mellan vän och fiende som flytande, i ett universum där den råa maktens verkan trots allt inte skymmer det poetiska drömmandets blick och där spöken spelar lika viktiga roller som kungar.
Helt i linje med denna utställningsberättelse har drakbåtens öde osannolikt nog fört den till sin nuvarande funktion som just spökbåt på Gröna Lund. Som bäst kommer den dock till liv i Lap-See Lams bitterljuvt vackra utställning, som med både nya och gamla verk bildar en ovanligt lyckad och väl sammanhållen helhet.
