Billy Bragg: ”De kallar mig misogyn”

Han hade kunnat vara en småsur vänstergubbe vid det här laget. En pösigt tillbakalutad bitter man i övre medelåldern, som gnäller på allt som är fel med det moderna samhället. Kanske med några trötta betraktelser om politiskt korrekthet, att feminismen kanske ändå har gått lite för långt och att man inte får prata om invandringens problem. 

Lite som vissa av hans generationskamrater, både inom musiken och politiken gör vareviga dag alltså. 

Men när Billy Bragg pratar eller sjunger på livescener, i tidningar eller som här just nu, vid ett rangligt kafébord i sensommarsolen på Östermalm i Stockholm - då låter han snarare som en lika vital som radikal 23-åring. 

Eller åtminstone som en dagsaktuellt uppdaterad mysfarbror, satt på denna jord med en primär uppgift att ingjuta hopp och mod i andra människor. 

– Jag vill pusha min publik, utmana dem. Jag är inte här för att få folk att känna nostalgiska känslor för Margaret Thatcher. Jag är här för att skaka om dem, säger Billy Bragg och fortsätter: 

– Några av de saker jag pratar om på konserten ikväll kommer att utmana deras självgodhet i vissa frågor. Det är mitt mål. Det är vad musik kan göra, inte mycket mer.

Jag kommer berätta för dem att musik inte kan förändra världen. De kommer inte att gilla det, men jag kommer säga det ändå

Det han syftar på kommer fram några timmar senare när han står inför ett fullsatt Berns och håller ett fem minuter långt, passionerat brandtal. Det handlar inte om varken strejkande gruvarbetare eller fascister. Inte ens om Margaret Thatcher eller Brexit.
Nej, det handlar om transpersoners rättigheter. 

Om att de som driver kampen mot transpersoner också är samma personer som driver kampen mot samkönade äktenskap, mot aborträtten och mot jämställdhet i stort. Om vikten av att cis-personer står upp i solidaritet. 

– Vet du vad det vanligaste som unga människor säger till mig idag? Att de aldrig har hört någon i min ålder prata om transpersoners rättigheter, säger Billy Bragg. 

Han berättar att han fått utstå drivor av hat från ”JK Rowling-fansen” på plattformen som tidigare hette Twitter, där han är synnerligen aktiv trots att han mest ser den som en slasktratt. 

– De kallar mig misogyn och antifeministisk. Men en majoritet av kvinnorna stödjer ju transrörelsen, även om minoriteten hörs mycket högre, säger han. 

När han 1991 skrev en av sina största hits, ”Sexuality”, var det en anti-homofob kampsång. 

30 år senare insåg han att det inte längre är särskilt radikalt att sjunga om att ta en drink med en gay-man, att den viktiga kampen idag snarare handlar om trans- och icke binära personer. Så han ändrade ett par rader i sin låttext, från ”gay” till ”they” och att hitta ”rätt pronomen”. 

Han är också konsekvent noga med att hela tiden tilltala sin publik med ”bröder, systrar och syskon”. 

– Det här är kampen vi måste ta, bröder, systrar, syskon! De här är kampen vi måste stå i solidaritet med. Efter en konsert i England häromåret skrev en transperson till mig att de var överraskade över den positiva responsen från publiken i det här ämnet, speciellt eftersom min publik började bli gammal redan på 1980-talet, säger han från scenen. 

Så bröder, om jag bara får dela med mig lite till er: Vi kommer aldrig att bli snygga igen. Det är kört, glöm det!

Den medelålders Berns-publiken applåderar och skrattar, lätt generat. Men Billy Bragg riktar sig direkt till oss nu. De medelålders männen som är stommen i hans fanbase.
– Jag säger inte det här för att få er att skratta, utan för att ni ska förstå hur de ser på oss nu. Bara för att vi var radikala då, bara för att vi slogs mot fascismen, mot kärnvapen, mot Thatcher, så betyder det inte att vi står på barrikaderna fortfarande. De unga ser inte oss som delaktiga. Men den person som skrev ”Sexuality” skulle skämmas om jag backade från den här frågan. Ja, det är ett komplext ämne och jag vet att det finns en grupp människor i min publik som har problem med detta, som inte kan förstå. Och det artigaste sätt jag kan beskriva dem är ”snubbar i min ålder”. 

– Så bröder, om jag bara får dela med mig lite till er: Vi kommer aldrig att bli snygga igen. Det är kört, glöm det! Hur mycket ni än står där med era Billy Bragg-t-shirts på er så kommer vi aldrig bli hippa igen heller. Det är över för länge sen. Och det finns absolut ingen anledning till att vi inte ska vara lika relevanta och radikala som vi var på den tiden. 

Drygt 700 stockholmare jublar högt. Än en gång har Billy Bragg lyckats med det han sannolikt är bäst i hela världen på. Att skapa en orubblig känsla av gemenskap, av att förändring är möjlig. 

Strax senare sjunger han fackföreningsrörelsens nationalsång ”There’s Power in the Union” och därefter är det dags för ännu ett brandtal, om just musikens kraft. 

– Jag kommer berätta för dem att musik inte kan förändra världen, säger Billy Bragg vid kafébordet tidigare på eftermiddagen. 

– De kommer inte att gilla det, men jag kommer säga det ändå. De kommer att bli förbannade. Det kommer vara som att berätta att jultomten inte finns. Men det är sant, musik har ingen agenda. 

Då kommer du alltid veta att det finns ett rum fullt av människor i Stockholm som bryr sig

Har du alltid resonerat så? 

– Nej, det tog mig 40 år av försök. Jag känner inte till någon som har försökt lika mycket som jag gjort under de senaste 40 åren med att förändra världen genom musik. Men nu har jag insett att det är omöjligt. 

Billy Bragg stryker sig i det silversprängda skägget och pratar fokuserat vidare på sin behagligt lättförståeliga cockney-engelska. 

Han har slipat på de här formuleringarna länge. Det har blivit som ett mantra om musikens kollektiva kraft att föra människor samman, att gjuta hopp i många uppgivna själar. 

– De goda nyheterna är att jag vet vad musiken kan göra och varför den är viktig. För även om musiken inte har någon agenda så kan livemusik i sig självt bli ett uttryck för solidaritet i ett rum. När du går ut från konserten på kvällen så har du laddat om din aktivism, och cynismen är utsparkad, åtminstone tillfälligt. Bara tack vare vad som hänt i det där rummet, säger han. 

– Om jag spelade samma låtar här och nu, eller ensam uppe på mitt hotellrum, så skulle inte samma känsla förmedlas. Det betyder att känslan inte kommer ifrån musiken, utan från hur publiken reagerar på låtarna. Det handlar om solidariteten vi bygger tillsammans, utifrån de tankar jag talar om, som vikten av att vara med i facket, om transpersoners rättigheter eller att vi måste göra något åt klimatkrisen. Och jag måste berätta för alla att jag bara är här för ett kort ögonblick. Jag är borta imorgon och då måste alla ni stå kvar och fortsätta ta itu med allt som ni måste hantera i hemmet, på jobbet eller i skolan. Där kommer du kanske känna att dina åsikter inte accepteras, att du är i minoritet, men då kommer du alltid veta att det finns ett rum fullt av människor i Stockholm som bryr sig. Eftersom du har sett det och varit här. Det är musikens kraft. Att få dig att känna att du inte är den enda personen som bryr dig. Att förändring är möjlig. Musiken kan inte förändra världen, men den kan få dig att tro på att världen kan förändras. 

Organiserad medkänsla, det är socialism som verkligen är effektiv.

Billy Bragg har ofta berättat om sitt eget stora uppvaknande som kom under den första Rock against racism-festivalen i London 1978. 

– Jag var 19 år och tror aldrig hade träffat en man som kommit ut som gay tidigare. Så gick jag till festivalen och en av huvudakterna som spelade var Tom Robinson Band, som hade en jättehit med en låt som hette ”Glad to be gay”. Och när han spelade den så började en massa män runtomkring mig att kyssas. Jag fattade först inte vad som hände, men efter ett tag gick det upp för mig att att vi stod rakt under en banderoll med ”Gays against nazis”. Då insåg jag att det inte bara handlade om rasism, utan att fascisterna är emot alla som är annorlunda på något sätt. Det var tack vare musiken som jag förstod det. Jag gick dit för att se The Clash, men det var Tom Robinson och de här gay-killarna som fick mig att förstå nya saker. Det är ett bra exempel på hur musik kan få folk tillsammans och upptäcka saker de inte sett tidigare. 

Du firar 40 år som artist nu med den här världsturnén. Vad är den stora skillnaden mellan Billy Bragg 1983 och 2023? 

– Färgen på mitt hår, säger han och skrattar. 

– Nä, men jag tror att jag är bättre på att kommunicera mina idéer idag. Jag har börjat skriva böcker. Jag tror att mitt perspektiv har utvecklats. 

Och du har förändrat ditt sätt att prata, gått ifrån det teoretiska och pratar oftare om vikten av hur empati och aktivism tillsammans skapar solidaritet. 

– Ja, för 40 år sen, eller okej 38 år sen efter gruvstrejken om vi ska vara noga, så hade vi kunnat ha en mycket mer ideologisk konversation. Jag kunde ha dragit fram min tröja med hammaren och skäran på och pratat om det. Men det språkbruket är dött nu. Det är ingenting mer än något man sätter på en t-shirt idag. De problem som marxismen försökte ta itu med har inte behandlats ordentligt. Vi måste hitta nya vägar att prata om problemen. Och då föredrar jag att prata om empati, inkludering och ansvar. Jag menar, om socialism inte handlar om empati och att ta ansvar, vad fan handlar det då om? Det handlar inte om femårsplaner. Det måste i grunden handla om medkänsla. Organiserad medkänsla, det är socialism som verkligen är effektiv. 

Du är sannolikt världens främste protestsångare, men det som gör dig verkligt unik är ju att du samtidigt är fenomenal på att skriva romantiska kärlekssånger. 

– Allt handlar om empati och medkänsla. Vet du vad Gramsci sa? Hur ska jag kunna vara en effektiv aktivist om jag inte älskar folket runtomkring mig? Om jag inte älskar mina nära och kära? Han såg det. Om du bara pratar om ideologi så förlorar du kontakten med drivkraften bakom socialismen, som måste vara medkänsla, att bry sig om andra människor.