Så skrev Bianca Kronlöf i ett av tre känsloladdade öppna brev på Instagram i april 2021 efter ha sett dokumentären ”Persona non grata” om den våldtäktsanklagade komikern Soran Ismail.
Genomslaget blev enormt ”Det var sjukt!”, ett av klippen tickade upp i nästan 2 miljoner visningar. Medierna svärmade kring Bianca Kronlöf för att hon skulle uttala sig om fler specifika kändisar. Istället gjord hon tvärtom – och slöt sig. Med sin 10 månader gamla bebis i barnvagnen började skådespelaren istället skriva frenetiskt:
– Allt var på hold utom boken och min dotter. Jag skrev till och med på nätterna när jag ammade. Nu är det som att jag kommer upp ur ett hål och bara: ”Ok, hej livet!”. Jag är så sprängd i skallen, säger hon.
Men slitet lönade sig. Efter drygt två månader hade textfragmenten blivit en brevbok.
Adressaterna: Män i olika former.
”Till dig som är gränslös”, ”Till min förövare”, ” Till dig som tycker att våldtäkt är fel”.
Frågan är bara om budskapet kommer att nå fram.
”En hel del om kuk”
Bianca Kronlöf dyker upp med Lilla My-knut mitt på huvudet i dörren till sin frilansateljé i södra Stockholm. Hon är uppsluppen och bjuder på kaffe i det chockrosa köket medan hon berättar att det är här som hon och systern Tiffany Kronlöf skrivit många av sina sketcher. Bland annat ”Den slaka kukens evangelium” till humorserien ”Full patte” i SVT där hon själv drar runt på stan med en modell av en jättepenis.
– Ja, här har det det skrivits en hel del om kuk! säger skådespelaren och skrattar.
En stund senare berättar hon allvarligt om varför hon väntade med att anmäla sin förövare. De drastiska växlingarna mellan tyngd och garv känns igen i upplägget i hennes debutbok ”Brev till mannen”.
Varför är feminister så fula?”, ”Hatar du män?”, ”Vad vill tjejer egentligen ha?” (Svar: ”Hur i helvete ska jag veta det?”). I boken besvarar hon både vasst och lättsamt på frågor i kapitel med varierande längd. Roligast är när Bianca Kronlöf erkänner hur uselt det gick första gången hon försökte slicka fitta: ”Jag är medveten om att det inte är IKEA, men jag gick vilse. Är jag mellan dom inre blygdläpparna, eller mellan den inre och yttre? Eller är det ljumsken?”
Det hela utmynnar i ett sextips till killar: ”Om du känner dig osäker när du ska ligga med en tjej så kan du i alla fall tänka: Jag kommer inte vara sämre än Bianca Kronlöf.”
Men boken är också sprängladdad med ilska och sorg. Så mycket att Bianca Kronlöf inte ens hunnit få första intervjufrågan i TV4:s Nyhetsmorgon innan hon började storgråta.
Texten är ett skrik på hjälp.
”Jag vet inte hur jag ska få er män att engagera er. Men jag vet att vi är i desperat behov av det. Kvinnor och flickor dör. Och vi har blivit dödade länge och det har varit väldigt tyst”, skriver Bianca Kronlöf.
Hon är inte arg, hon är besviken. Bland annat på att mäns känslor av att vara ”anklagade” står i vägen för att de ska lyckas vara solidariska med kvinnors utsatthet.
”Det är som att en person håller på att drunkna och ber en annan på land slänga ner en livboj. Men den på land känner sig kränkt för att någon talar om att den står på land. Dessutom tycker den på land att den i vattnet har en hetsig och anklagande ton. Och det enda man känner i vattnet är ’håll käften och gör nåt, det här handlar inte om dig!’”.
”MEN JAG HAR ALDRIG”
Faktum är att inte ens Bianca Kronlöfs egen sambo tyckte att boken skulle heta som den gör.
”Brev till mannen”, frågade han sig. Lät det inte lite anklagande?
– När han sa det tyckte jag att det var spännande. Så fort nån säger att man ska prata till män så tror folk att man ska skälla ut dem, säger skådepelaren som bestämde sig för att ha med delen i boken.
Återkommande har hon frågat sig: Hur ta sig igenom barriären av ”MEN JAG HAR ALDRIG”?
– Uppenbarligen finns det något som är provocerande i att som kvinna tilltala män. Det kan vara nyttigt för de kvinnliga läsarna att veta och problematisera med män i sina liv: Blir du förbannad upprörd eller kränkt för att jag ens försöker prata med dig om jämställdhet? För det är ju att vara snäll! Jag vill prata med dig med en sak som jag har tänkt på, säger hon och skrattar till.
– Vi kommer ju inte in med baseballträ och sprayar ner någons lägenhet direkt. Det händer VÄLDIGT sällan i den feministiska rörelsen rent historiskt. Vi har ju typ noll våldskapital!
Män är ensamma offer
Nej, problemet med manligheten varken börjar eller slutar med Soran Ismail eller de komiker som höll honom om ryggen i ”Persona non grata”. Men vi måste ändå återkomma dit.
”Om vi ses så kommer jag inte fokusera på din föreställning. Jag kommer fråga hur du mår och sen kommer jag prata om samtycke och om kvinnosyn. Om du vill snacka: skriv till mig.” Så avslutade Bianca Kronlöf i sitt öppna brev till Soran Ismail i april.
Inbjudan fick kritik: ”Ska feminister verkligen fika med förövare?” ”Det blir pinkwashing”.
Ångrar du i efterhand att du riktade dig till Soran Ismail specifikt på Instagram, när du nu vill ha en diskussion om en rutten struktur – inte om enskilda kändisars våld mot kvinnor?
– Nej jag gör faktiskt inte det. Filmerna på Instagram blev som en trampolin till boken – även om jag här hoppar lite åt ett annat håll. Men det var ju dokumentären jag reagerade på! Det går inte ta bort, säger Bianca Kronlöf.
För henne kom problemen i ”Persona non grata” extra nära. Dokumentären handlade om hennes arbetsplats: komikerbranschen.
– Vi kollegor möts inte så ofta, och när vi möts är det backstage, man är nervös. Ska jag ta upp det då? Ska jag skriva till dig? Eftersom dokumentären var offentlig så svarade jag på ett offentligt sätt. Det var nödvändigt för mig att säga ifrån, säger hon.
”Killarna är på steg noll”
Nu tar Bianca Kronlöf ett mycket mer omfattande punggrepp om problemet med manligheten. Hon skriver om våldet mot kvinnor. Om den farliga tystnadskulturen. Och om varför inte män gör mer för att göra motstånd. ”Hur ska du visa att du ”backar” mig om du inte gör det öppet? Hur ska vi förändras om du bara håller käften?”
– Jag menar att kvinnor och män har mycket gemensamt i sättet de drabbas av patriarkatet.
Män är otroligt våldsutsatta. Men när de är offer så är de ensamma. Typ: ”Det var ditt eget fel att du inte kunde slå tillbaka”, säger Bianca Kronlöf och höjer ögonbrynen åt idiotin.
Hon berättar om manliga vänner som alla har strategier för att hålla sig undan våldet: Hur de ska dölja halsduken för fulla motsupportrar på tunnelbanan efter en match, till exempel.
– Men män pratar inte om de här strategierna tillsammans. Alla går runt och är ensamma. Fan vad sorgligt! Killarna är på steg noll, säger hon.
”Jag är rädd nu när jag skriver den här boken”, skriver du. ”Att andra ska vända upp och ner på mina begrepp och på nåt sätt ska det sluta med att jag är värre än Hitler.” Vad är kärnan i rädslan?
– Man kan ju tänka att om man varit en offentlig person så länge som jag borde man ha vant sig vid det hårda debattklimatet. Men jag har inte vant mig. Jag tycker att det är jättejobbigt, framförallt när kritik kommer från eget håll. Jag är jättenervös för att jag ska hamna i skottgluggen för den interna kritiken i feministiska kretsar.
Ändå skrev du?
– Ja. För jag kan inte både säga: ”Varför är männen så tysta?” och sedan hålla tyst själv. Jag ville också medge den lilla rädda delen i mig själv.
Den som vill jobba för jämställdhet ska inspireras av nättrollen, tycker du. Hur?
– Vi borde öva på att mikrodosera feminism! Man har så jävla höga krav på sig själv hela tiden. Någon skriver ”din fitta” och så tänker man att svaret ska vara perfekt utifrån olika feministiska perspektiv, det ska vara analyser, det ska vara på vers och rimma med en rolig knorr på slutet ... Då börjar man kritisera sig själv innan man ens har börjat. ”Är det tillräckligt?” Det blir inlägg som ingen orkar varken skriva eller läsa.
Vi ska alltså inspireras av trollens låga ambitionsnivå och uthållighet?
– Haha, exakt! Tystnad är det farligaste som finns. Fuck it. Sänk ribban! De sexistiska trollen skiter i kvalitet. De jobbar med kvantitet. Därför måste vi också öva oss på att våga gå in i en diskussion och bara skriva: ”Jag håller inte med” eller ”Det här gav mig en klump i magen”.
”Jag är så äcklad av brödraskapet samtidigt som jag är avundsjuk”, skriver du. Vad är du avis på?
– I brödraskapet finns en gränslös lojalitet. ”Vi har hängt ihop sedan dag ett”. Det finns i Vatikanen, på herrklubben, på universiteten och i alla olika samhällsskikt och religioner. Det är sjukt fascinerande hur otroligt starkt män i grupp håller varandra om ryggen. Det är klart att man blir avundsjuk! Tänk om systerskapet gjorde likadant. BOOM, jag är här oavsett om jag är liten och svag eller blir anklagad för något, säger hon.
Men samma lojalitetsmekanismer är också det som gör brödraskapet farligt, menar hon.
– Det där att män inte kan kritisera varandra, och att de knappt kan ens erkänna svaghet inför varandra. Ok, din kompis har blivit anklagad för något: Var kvar! Ha ett samtal om hans kvinnosyn och vad som lett till det. Lämna honom inte ensam.
Hur behöver brödraskapet förändras?
– Om män började säga ifrån ”Fan, det här känns inte bra”, så skulle det kanske visa sig att det bara var en som ville gå på porrklubben, de andra var tysta och hakade på fastän de var skitobekväma. Det är ett extremt exempel, men går att föra över på andra sammanhang också. På så sätt finns det jättestor potential i brödraskapet.
Om du ska sammanfatta: Vad är det som behövs nu?
– Det som behövs är egentligen också brödraskap. Män med dålig kvinnosyn kommer inte att lyssna på kvinnor, det är därför det går så långsamt. Är du en som säger ”Men jag har ju aldrig våldtagit”? Nej perfekt! Just därför måste du prata om det här och inte vara rädd för det ansvaret. Fatta hur coolt det är att vara en sån som andra män lyssnar på. Det är en jättestor gåva. Använd den!
Bianca Kronlöf om...
… om kritik mot boken
– Jag skiter i åsikter som ”den är spretig”, eller ”den är dålig”. Jag vill bara att den ska leda till samtal om jämställdhet.
… om hur det kändes att rikta ett kapitel till sin förövare:
– Det kändes först sinnesjukt att sitta och skriva om förövaren samtidigt som jag ammade. Men när jag väl började märkte jag att timmarna i terapisoffan, samtalen med mina tjejkompisar och relationen med min nuvarande kille som behandlar mig med respekt – allt det har hjälpt. Till de som är i sorgen, chocken och förnedringen så vill jag förmedla: Det finns positiva stunder efter. Du kan ha ett liv efter ett övergrepp och det gör inte att du är mindre trovärdig som offer. Och anmäl! Även om det inte leder till något. Har du den anmälan så kan du gå till försäkringskassan och få tolv timmar terapi gratis. Brottsofferjouren kan hjälpa.
… varför vi ska applådera män:
– Det har alltid funnits en mansrörelse bredvid den feministiska rörelsen, som ifrågasätter könsrollerna och värnar om papparollen. Det som är intressant är hur extremt förlöjligade de blivit. De har kallats velourpappor och lattepappor eller soyboys. Det är så sjukt. Man hugger ner bollen direkt. ”Du är en kvinna”. De som inte vill ha förändring kastar så mycket skit på de som faktiskt försöker. Det finns ett otroligt starkt motstånd! Därför ska vi absolut applådera män som lyfter jämställdhet på exempelvis en mansdominerad arbetsplats. På samma sätt som vi hyllar kvinnor som arbetar med frågan.
