Bertil Johnsson och hans sambo Eva Moberg är nu åter hemma i villan på Alnö efter resan till Sydkorea. Officiellt inbjudna av den koreanska regeringen fick de under en vecka återse landet som Bertil besökte som ung.
1953–54 deltog Bertil Johnsson i den FN-ledda insatsen i Korea. Sverige hade åtagit sig att, genom Röda Korsets försorg, sätta upp ett fältsjukhus i staden Busan i södra delen av landet. Bertils uppdrag var att, som militärpolis, delta i bevakningen av sjukhuset.
– Det innebar att jag, till skillnad från de flesta av svenskarna som var sjukvårdspersonal, var beväpnad. I uppdraget att sköta sjukhusets säkerhet var vi underställda FN-flagg och den amerikanska åttonde armén, vilket gjorde att jag fick goda kontakter med amerikanska förband och kunde röra mig ganska fritt ute i samhället.
Bertil, som bara var 23 år, kunde på lediga tider rekvirera en jeep och åkte runt på den koreanska landsbygden med sin kamera.
– När jag kom till Korea hade stilleståndsavtal undertecknats av parterna och gränsen mellan nord och syd gick, precis som i dag, vid den 38:e breddgraden. Det var oroligt i landet, det rådde utegångsförbud på nätterna och skottlossning förekom regelbundet. Skulle man utanför sjukhuset var vi även dagtid tvungna att ha beväpnad eskort.
Bortglömt krig
FN var inblandade i regelrätta strider under USA:s ledning.
– I dag är det i väst ett ganska bortglömt krig som var fasansfullt brutalt, slog enormt hårt på civilbefolkningen och skördade flera miljoner människoliv. Och miljoner koreaner var flyktingar i sitt eget land.
Säkerhetsläget var spänt.
– Man visste aldrig vem som var fiende, frigivna krigsfångar från nordsidan blandades med civilbefolkningen i söder. Men jag var ung och ville lära mig så mycket som möjligt om landet, så jag reste runt ganska mycket och besökte bland annat Panmunjom vid gränsen till Nordkorea.
MASH på riktigt
Han besökte också den norska FN-insatsen som bestod av ett fältsjukhus ute på landet.
– Det var precis som i tv-serien MASH. Det svenska sjukhuset i Busan var större och bestod av en större stenbyggnad, som hade varit en skola, omgiven av tältbyggnader. Men norrmännen hade ett riktigt fältsjukhus.
Precis som i MASH fanns också spänningar mellan den amerikanska militären och sjukvårdspersonalen om vilka som skulle få sjukvård – bara FN-förbanden eller även de nordkoreanska krigsfångarna.
– Sjukhusledningen ville naturligtvis ge vård till alla som behövde, vilket inte alltid var så populärt.
Kalla kriget
Bertil hade avslutat sin militärutbildning till reservofficer på hösten 1953 och funderade på vad han skulle göra då han såg att Röda Korset sökte personal till Korea.
– Kalla kriget var en realitet och jag kände att jag ville göra en insats. Jag var också ung, så visst lockade äventyret och möjligheten att få se ett annat land. Jag hade också en äldre bror som omkom när ryssarna sköt ner en svensk DC-3 sommaren 1952 vilket säkert påverkade mitt beslut.
När han tillsammans med sin sambo nu återvände till Korea var ett besök vid gränsen ett måste på programmet. Det har aldrig slutits något formell fred mellan Syd- och Nordkorea och den 38:e breddgraden är fortfarande världens mest bevakade gräns.
– Gränsen vid Panmunjom hade förvandlats till ett turistmål, konstaterar Bertil kort.
Besöket i Korea var en del av den sydkoreanska statens hyllning till de som deltog i FN-insatsen på 50-talet. Under vistelsen hade Bertil och 36 andra veteraner från tio olika länder ett späckat program.
– Jag var junior då och var junior nu, berättar han. Vissa satt i rullstol och det fanns guider och sjukvårdspersonal med under hela resan.
Stor generositet
Och veteranernas besök gick under parollen ”Ni kommer alltid att vara våra hjältar”. Men att behandlas som en hjälte kändes mest obekvämt, erkänner Bertil.
– Den otroliga vänlighet och generositet som mötte oss var överväldigande. När folk såg att vi var krigsveteraner blev vi stoppade på gatan av koreaner som bugade och ville tacka oss. Av unga människor som själva inte kan ha några minnen av kriget.
Som ett tydligt minnesmonument finns i dag världens enda FN-kyrkogård i Busan, en plats som rymmer cirka 2 000 stupade FN-soldater. Bertil Johnsson och de andra veteranerna deltog under resan i en stor ceremoni vid kyrkogården för att hedra de stupade och de fick även vara med om en begravning.
– En skotte som hade deltagit i FN-insatsen vars sista önskan hade varit att få begravas bland sina kamrater från Korea och vars aska flögs dit av sonen. Det var en mycket känslosam ceremoni med en tyst minut för alla stupade. Flera ministrar var närvarande och många tårar rann.
Mångmiljonstad
I dag är Busan en pulserande mångmiljonstad, Sydkoreas näst största och skylinen domineras av blanka skyskrapor.
– Jag kände inte igen mig någonstans. När jag var där var staden totalt sönderbombad. Det var en grushög med ruiner överallt. Vi försökte förgäves hitta platsen där sjukhuset fanns, men allt hade förändrats.
I dag är en plakett på en liten pelare i centrala Busan allt som minner om den svenska insatsen.
Bertil och de andra veteranerna hyllades med officiella hyllningar, middagar och hemma på köksbordet vittnar också en guldblänkande medalj från den sydkoreanska regeringen om besöket.
Ett svenskt filmteam följde Bertil i hälarna under resan. Det ska så småningom bli en dokumentär om den svenska insatsen i Korea.
