BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
En av de mest emblematiska berättelserna om västerländsk kolonialism är Daniel Defoes Robinson Crusoe från 1719, om engelsmannen som blir strandsatt på en öde ö men tack vara sin rationalism tämjer naturen och skapar ett välorganiserat kungarike i miniformat. Det blir komplett när han får en underlydande i den person han döper till Fredag, efter att denna flytt från sitt folk och självmant knäfallit framför sin vita herre. Historien om Robinson och Fredag har återberättats både av den franska författaren Michel Tournier och den sydafrikanska nobelpristagaren i litteratur, J.M. Coetzee.
I Michel Tourniers Fredag eller den andra ön (1973) är det en tragisk Robinson som skildras: En man, som till skillnad från Daniel Defoes hjälte, hela tiden måste hålla den av isolering framkallade galenskapen stången och som misshandlar Fredag svårt. Allt detta ändras dock när Fredag råkar bränna upp alla odlingar och de två måste börja om som jämlikar på en ö som nu återgått till sitt vilda tillstånd. J.M. Coetzees Mr Foe (1986) berättar istället den klassiska historien ur det perspektiv som var helt frånvarande hos både Defoe och Tournier; kvinnans. I denna version finns det ytterligare en person på ön, Susan Barton och det är hon, inte Robinson själv, som skriver ner historien. I båda dessa omtolkningar av Daniel Defoes Robinson Crusoe intar språket, eller snarare det som sker i språkets sprickor, en central plats. I Coetzees version har Fredags tunga under oklara omständigheter blivit avskuren. Han är med andra ord både namnlös och språklös, men just dessa negationer fungerar som en påminnelse om kolonialismens brutalitet. I Tourniers bok har Fredag sin tunga kvar men är ändå en tyst, undanglidande och kuvad gestalt. Hans enda möjlighet till motstånd finns i det skratt som han, visserligen ofrivilligt med tanke på den bestraffning det kan medföra, undslipper sig. Skrattet hotar att omkullkasta hela Robinsons bräckliga ordning.
"Och då skrattar , ett fruktansvärt skratt, ett skratt som avslöjar och förlöjligar det lögnaktiga allvar som guvernören och den ö han organiserat inkläder sig."
Både den avhuggna tungan och skrattet hos Michael Tourniers Fredag är utomspråkliga företeelser som ter sig hotfulla för de karaktärer (Robinson och Susan) som krampaktigt försöker hålla fast vid den västerländska "civilisation" som de förknippar med det engelska språket.
Att låta den Andra symbolisera det ordningsstörande och till och med hotfulla är ett återkommande litterärt grepp, särskilt inom gotiken. I Charlotte Brontës gotiskt influerade roman Jane Eyre från 1855 hotas Janes och hennes älskade Mr Rochesters lycka av hans sinnessjuka hustru, som sitter undangömd på vinden och försöker bränna ner huset, men som själv dör i lågorna. Denna skrämmande gestalt, en kvinna från det koloniala Västindien som passerar som vit och omgärdas av hela den misstänksamhet som riktas mot de koloniserade i det brittiska imperiets utkanter, har tolkats som symbolen för den Andra som måste offras för att den västerländska kvinnan (Jane Eyre) ska kunna få sin emancipation. I den karibiska författaren Jean Rhys Sargassohavet (1966) får istället "den galna" kvinnan, monstret, en röst och det är snarare den brittiska gentlemannen Mr Rochester, och den imperialism han representerar, som framstår som det verkligt monstruösa.
Skattkammarön från 1883 av Robert Louis Stevenson är liksom Robinson Crusoe en klassisk äventyrsroman med män och pojkar i centrum. Den svenska författaren Elin Boardy skrev 2014 Mary Jones historia, en roman som kretsar kring Long John Silvers hustru Dolores, en svart kvinna, och deras lesbiska tjänsteflicka Mary Jones. Elin Boardy tar med andra ord den maskulint, vitt kodade äventyrsromanen och sätter flickor, kvinnor, rasifierade och queera i centrum.
Dolores egen röst får läsaren dock aldrig direkt tillgång till. Den förmedlas genom den vita engelskan Mary. Jean Rhys ger Charlotte Brontës "galna kvinna på vinden" en röst och en historia, men förser henne samtidigt med en trofast, fast tjänstekvinna som inte förses med samma nyanser. Både Tournier och Coetzee ger Fredag vissa subversiva kvalitéer, och framför allt lyfter de fram det patetiska och groteska hos Robinsons styre. Men de lyckas aldrig riktigt ta honom bortom den essentialistiska bild av "den ädle vilden" som Daniel Defoe målade upp.
Att läsa dessa romaner är att tvinga sig att ställa frågor om möjligheten att gestalta motstånd litterärt och om språkets möjligheter och begränsningar. Kanske är ändå det motstånd som letar sig vägar bortom språket, såsom Fredags skratt, det mest kraftfulla, samtidigt som även det riskerar att cementera bilden av den Andra som en utomspråklig, primitiv, kategori.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
