Sedan börjar omflyttningen och dödandet. ”Ett barn på 1 000 överlevde ghettot i Lódz och tiden därefter. Jag var ett av de barn som överlevde”, berättar Tobias.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

Skrev för elvaåringar

Genom intervjuer med förintelseöverlevare, bland andra Emerich Roth och Livia Fränkel, har Jessica Bab Bonde och illustratören Peter Bergting skapat sex barndomsskildringar som inte liknar de vi är vana vid.

– Det här är en berättelse om vad som kan hända om vi inte värnar om vårt öppna samhälle, säger Jessica Bab Bonde.

Idén till boken kom från förläggaren Marie Augustsson. Hon hade inspirerats av den brittiska ”Survivors of the Holocaust”, som kom ut 2016 och som har ett liknande upplägg.

Jessica Bab Bonde berättar att hon hade en elvaåring i tanken när hon skrev texten.

– Jag tänker mig att elvaåringar är oförstörda och öppna. De har inte cementerat någon världsbild ännu. Om vi kan jag nå fram till några av dem med vår berättelse kanske vi kan väcka deras lust att arbeta för ett fritt samhälle.

Vill sprida empati

Boken följer huvudpersonerna in i Bergen-Belsen och de andra lägren. Bilderna visar hur svälten succesivt gröper ur människornas ansikten, hur folk blir skjutna, lik som travas i högar.

– Det är ju ett tungt material, men man måste ju introducera det här för barnen förr eller senare – för det var ju så här det var. Vi har i alla fall förmånen att bara behöva läsa om det i boken.

Även om bokhandlar och bibliotek är fulla av förintelseskildringar tycker Jessica Bab Bonde att hennes bok behövs.

– Jag tror att många har lätt att placera Förintelsen och andra liknande händelser väldigt långt bort från sig själva – i en annan tid eller i ett annat land. Resonerar man så blir det lätt att hävda att vi inte har råd eller plats att hjälpa flyktingar. Men om du själv skulle fly en dag, hur vill du bli emottagen?

För henne själv är det inte en hypotetisk fråga.

– Att jag finns är ju ett resultat av att mina mor- och farföräldrar flydde. Jag lever med tanken att det här kan hända igen – och då är det jag och mina barn som åker dit. Den känslan är bra att bära runt på, för man blir lite mer mån om att möta sin medmänniska med empati. Det sättet att tänka hoppas jag att vi kan sprida med den här boken.

Fick Förintelsen med modersmjölken

Jessica Bab Bonde säger att hon inte kan minnas hur hon själv fick höra talas om Förintelsen.

– Det kom med modersmjölken. Det har alltid funnits där.

Hon pekar på en bild i boken, av en arm med ett intatuerat nummer.

– Var och varannan äldre person hade en tatuering när jag var liten, även om mina mor- och farföräldrar aldrig satt i läger. De hann fly – och som tur var blev de mottagna i Sverige. Men större delen av deras släkter försvann.

Även vi vuxna kan ju ha svårt att förstå att något så oerhört som Förintelsen kan inträffa – och har inträffat. Hur processar ett barn det?

– Jag har alltid läst mycket om Förintelsen. Och det handlar ju om att försöka förstå, vilket bara blir svårare. Det är ju omöjligt att fatta.

Hon säger att hon tror att barn på vissa sätt kan ha lättare att ta till sig det eftersom mycket av deras lek handlar om gott mot ont.

– Det som är svårt är att det här inte var en lek, det hände på riktigt. Så när man berättar om det krossar man en ganska fin bild av världen.

Hur gjorde du för att förenkla kriget så att ett barn förstår?

– Jag försökte formulera mig som man gör när man är tio. Det var också så de människor som medverkar i boken berättade sina historier för mig. En av dem var ju bara tre år när det här började. För honom var det ju det mest normala som fanns. Trygghet, mat och säng hade inte han förrän han var nio, tio år.

Jag tänkte på att det inte är så mycket känslor, mer ett rakt berättande.

– Så pratar de jag intervjuade inför boken. Rakt upp och ner, utan känslor, men samtidigt kan tårarna rinna. Kränkningen är så pass djupt etsad. Men när det här hände fanns det inte plats för deras känslor, de hade fullt upp med att överleva.

Krig är ju inte särskilt barnvänliga till sin natur. Hur avgjorde du och illustratören hur hemskt det skulle få vara i boken?

– Det är såklart en balansakt, men att försköna är inte ett alternativ. Däremot är det heller inte nödvändigt att vara övertydlig. Här tror jag att det är en extra fördel att vi har valt det illustrerade formatet. Text och bild kan samspela och hjälpa oss i balansen. Men Förintelsen var hemsk. Det framkommer med all tydlighet i boken. Så vill jag att det ska vara.

Flera av personerna i boken pratar om hur lättade de var när de fick se de vita bussarna, när de kom till Sverige eller när de återförenades med sina syskon. Samtidigt vittnar flera om att de inte har känt sig hela sedan kriget. Det är svårt att inte dra paralleller till Sveriges flyktingpolitik idag.

– Ja, jag har flera gånger de senaste åren frågat mig själv hur jag ska kunna stå rakryggad och svara mina barn och barnbarn när de frågar ”Varför gjorde du ingenting?”

– Hade inte gränserna öppnats den där lilla stunden när mina mor- och farföräldrar kom hit, då hade jag inte funnits. Och hade de öppnats sedan hade så många fler överlevt. Jag kan inte befria mig från den känslan. Det måste vara viktigare att rädda liv än att behålla vår välfärd – om det nu är så att det måste stå mellan det, vilket jag inte tror.

Antisemitismen ökar i världen och många av hoten kommer från högerextrema grupper. Varför tror du att människor är så dåliga på att lära sig av historien?

– Folk som blir rasister måste leva i en väldigt trygg övertygelse om att något sådant här aldrig kommer att drabba dem. Men nazisterna är ändå relativt få. Den stora massan är mycket klokare än så och kan lära av historien bara de får reda på den.