Det var mars 2018 och något avgörande hände i kultur- och medie-Sverige. Benny Fredriksson, som helt nyligen klivit av rollen som chef för Kulturhuset stadsteatern, dog. Tog livet av sig. Jagad mot självmord av de drev som bedrivits mot honom i svenska dagstidningar, sades det.
Exakt hur personlighetens dynamik spelar mot tidigare erfarenheter och den akuta utsatthet som en kritikstorm i medierna skapar är naturligtvis omöjligt att säga. Men att händelsen rev upp sår också i garvade publicister, sår som fortfarande delvis är oläkta, det är uppenbart.
För ett par år sedan gav Aftonbladets tidigare kulturchef Åsa Linderborg sin bild av tiden i sin självbiografiska bok ”Året med 13 månader: en dagbok”. Aftonbladet fälldes i Pressens opinionsnämnd för sin granskning av Benny Fredriksson och hans agerande som gjorde i samband med metoo-upproret, även om anklagelserna mot honom inte handlade om just sexuella trakasserier.
Nu när ytterligare vatten hunnit flyta under broarna kommer en inifrånskildring av Benny Fredrikssons period som chef och den sista tid då en jagad Fredriksson till sist flyr till Sydney med familjen och där tar sitt liv, den 17 mars 2018. ”Benny – Drevet, döden” är skriven av Lotta Fristorp som under många år var presschef på Kulturhuset stadsteatern.
Fristorp är rak och berättar med nykter blick om konflikter och motsättningar som följde på Benny Fredrikssons ibland hårda nypor som chef. Samtidigt konstaterar hon bistert att tongångarna i de stora tidningarna var helt annorlunda vid tiden för hans död, jämfört med när han avgick. Hon citerar Björn Wiman, som i Dagens Nyheter den 19 mars skriver att ”Han borde få en vacker minneskväll på sin älskade teater” och att han ”kände honom som en person med ett stort, överflödande hjärta”. Och påminner samtidigt om den hårda kritik som tidningen bara några månader tidigare riktat mot Benny Fredriksson och hans ledarskap.
Nu när denna bok recenseras är det i ljuset av eftertankens kranka blekhet. Karin Olsson skriver i Expressen att ”Boken gestaltar ett slags helvetesspiral där mediernas kraft gör att alla duckar tills det är för sent.” I Sydsvenskan beskriver Maria G Francke tonen i medierna under hela metoo-hösten 2017 med orden: ”Det var ett monotont körverk, utan nyanser.”
En mörk nermalande kraft sätts i rörelse när man tycker sig ha hittat en perfekt syndabock, då smälter alla invändningar om att struktur är viktigare än individ undan, för då kan man peka finger. Det var så sorgligt att metoo landade där, i en personfixering som skadade såväl saken som många enskilda människor.
När en människa, Benny Fredriksson, fick bära ett hundhuvud tungt som ett berg, krossade det honom. Och när individerna får ta allt ansvar medan strukturerna lämnas intakta förändras inget i grunden.
