– Det är så roligt på något sätt, kommenterar Bengt Ohlsson scenen i sin nya roman ”Midsommarnattsdrömmar” och skrattar lite åt den oklädsamma missunnsamheten som många av oss bär på.

Vi pratar om det där ständigt puttrande självtvivlet hos hans romanfigurer. Blicken som ängsligt pendlar mellan plågsam insikt om de egna bristerna och total självrättfärdighet. En balansakt som blivit författarens signum.

– Om jag inte är helt skruvad så tror jag att det är ganska vanligt att man jämför sig sådär med andra. Det är ganska få förunnat att stå fast rotad och tänka ”jag är som jag är och jag duger”. Själv gör jag det definitivt inte, konstaterar han.

Med en stående plats som Dagens Nyheter-krönikor sedan 1988 har Bengt Ohlsson blivit känd som den bitande stilisten som med jämna mellanrum skapat både debatt och retat gallfeber på kulturvänstern. Siktet är ständigt inställt på att kartlägga de egna och andras ömkligaste detaljer. Vad gör det med människorna i hans närhet? Blir de självmedvetna inför hans blick?

– Det får du nog fråga dem om... Men det är inte så att jag bara iakttar folk i min omgivning för att sätta dit dem. Jag vill ju egentligen inte sätta dig mina romanfigurer heller, utan förstår dem. De är inga dåliga människor, inte sämre än någon annan.

”Bitter har fått dålig klang”

En slags ”vad hände sedan”-roman. Så kan man beskriva nyutkomna ”Midsommarnattsdrömmar” som följer ett kompisgäng som med 15 års mellanrum firar midsomrar ihop.

De är 25, fulla av drömmar om karriären och kärleken. De är 40, upptagna med familjelivet, skilsmässor och otroheter. De är 55, med insjunkna ansikten, utflugna barn och en mindre kategorisk blick på världen.

– Det handlar om hur man stapplar vidare efter olika smällar som livet delar ut. Personerna går vidare efter saker de aldrig trodde att de skulle gå vidare efter när de var unga, säger Bengt Ohlsson

Vännerna i boken bär alla på en slags besvikelse. De verkar känna att det finns något mer och bättre menat för dem i livet – som de aldrig riktigt lyckas få fatt i. Varför ville du skildra den känslan?

– Livet är ganska tungt och sorgligt. Det är inte min bild av att man går igenom kriser och svårigheter och skakar av sig dem och kommer ut styrkt på andra sidan.

Du menar att alla motgånger inte går att vända till en framgång?

– Nej, det gör de absolut inte. Det är rätt många svårigheter och törnar man råkar ut för som man bara får lägga bland de andra och vackert släpa med sig. Ett adjektiv som ”bitter” har fått en väldigt dålig klang, något man inte ska vara. Men jag tänker att det hör till livet, att alla har åtminstone något eller några fullgoda skäl att vara bittra. Man kanske ville något som man inte fick, eller så fick man det och upptäckte att det inte alls var vad man ville. Då är man lite bitter för ett och annat, men det är väl inte så farligt? Det går väl och leva med? Det är inte något fundamentalt fel på en bara för att man inte skakar av sig allt och glatt går visslande vidare.

Men mitt i allt uppstår plötslig en solig scen i romanen, en kort stund av lycka. Är det mer något att sträva efter än konstant lycka?

– Ja gud. Man får gå mer på japanernas livssyn, om man är lycklig någon gång i månaden så är det ganska bra...

Hur förhåller du dig till ditt eget åldrande?

– Det är ju knepigt. Det svåraste är någon slags tilltagande leda. Det är helt enkelt väldigt mycket jag har gjort förr. Man tappar sin nyfikenhet, tycker att man vet vad som ska hända. Det får jag verkligen slåss med. Men om jag tittar på det ur ett annat perspektiv tycker jag ändå att jag kämpar på ganska bra.

På vilket sätt kämpar du på?

– Jag försöker hitta nya saker att intressera mig för. Om man ser människor är människor som är ännu äldre än jag så tycker jag att det finns gott om avskräckande exempel som får mig att rysa och tänka ”fy fan för att bli sån”. Men sedan finns det också en och annan äldre vän som får det att verka ganska roligt att vara äldre. Det som förenar dem är något slags känsla av att de aldrig blir färdiga. De är nyfikna, går att överraska och kan bli förundrade över saker och ting. Sån vill man ju bli... Som ett skådispar jag känner, Lennart Hjulström och Gunilla Nyroos. De är himla roliga att vara med för att de är så nyfikna och orädda. Det är alltid ett äventyr att prata med dem.

För ett par år sedan kom du ut som politiskt blå. Stör du dig fortfarande lika mycket på kulturvänstern som när du skrev den texten?

– Ja, det gör jag. Däremot är jag är jag lite trött på mig själv såsom störd på den, om du förstår? Jag tycker att det är ett kardinalfel som krönikör att gå över gränsen till det aktivistiska och bli som ett jävla självspelande piano. Det är en vedervärdig egenskap om man läser en krönikör som alltid har en feministisk knorr, till exempel. Det är inte ett dugg mer attraktivt om jag sitter som programmatisk retsticka gentemot kulturvänstern och gnäller på saker. Det har jag tröttnat på. Inte för att jag har bytt åsikt, utan för att jag bara orkar höra mig själv säga vissa grejer ett x antal gånger. Sedan kräks jag på mig själv, för jag ser mig inte som en aktivist, utan snarare som en underhållare.

Går du fortfarande igång på att vara en retsticka?

– Ja, men det kan man väl vara en begränsad tid? Sedan är det bara tjatigt.

Skulle du kunna svänga politiskt igen?

– Ja, men det tycker jag inte är ett svaghetstecken. Människor som ska berömma sig för att ha tyckt samma sak i 30 år är lite sorgliga faktiskt. Det är som att säga ”ingenting har hänt under de här åren som har fått mig att ompröva mina åsikter”. Det är ett tecken på förstockning snarare.

Bengt Ohlsson om...

… vad han tröttnade på hos kulturvänstern:
– Liberaler är någon slags skällsord i många sammanhang. Men ingen av de människor med vänsteråsikter eller läpparnas bekännelse-vänsteråsikter, ingen av de levde som de lärde, tyckte jag. I allt väsentligt i sina dagliga liv så tyckte jag att alla uppträdde och resonerade som liberaler. På krogen sa de att det är solidariskt att betala mycket i skatt, samtidigt gjorde de allt för att slippa skatt när det drog ihop sig till deklarationen. Det var något där jag inte tyckte gick ihop.

… att stå för sitt eget hyckleri:
–  Jag är väl själv en hycklare på många sätt, men jag har inga problem för att stå för det. Och jag tycker att det är spännande om någon påpekar det för mig, inbillar jag mig.

… om att inte sparka underifrån längre:
– Jag har fortfarande inte vant mig vid det, och det är ju patetiskt. Men många, även de som är mer etablerade än jag, ser sig själva som underdogs och outsiders, ringaktade och ständigt i opposition. De har också otroligt svårt att förlika sig med bilden av sig själva som del av ett etablissemang som måste störtas för att de unga ska komma fram. Det kan man ju tycka är jättetragiskt.