BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Detta är upptakten till den våldsamt passionerade, förbjudna relation som skildras i Älskaren från 1984, den franska författaren Marguerite Duras mest berömda bok, belönad med det prestigefyllda Goncourtpriset.
Marguerite Duras, som föddes 1914 i Vietnam (som då var Franska Indokina) och dog 1996 i Frankrike är en av 1900-talets mest framstående franska författare och hennes böcker ges återkommande ut i nyutgåvor, nu senast av förlaget Ellerströms. Motiven i Älskaren turneras i flera av hennes verk som om de var något som hemsökte henne. I den tidigare barndomsskildringen En fördämning mot Stilla Havet (1950) återfinns den rika kinesiska arvtagaren som blir sanslöst förälskad i en fransk tonårsflicka, men här skildras han som en entydigt löjeväckande gestalt.
Boken kretsar kring en liten ekonomiskt utblottad fransk familj där modern drivits in i vansinne av alla sina motgångar, av vilka de raserade fördämningarna mot havet som förstör markerna blir den sista droppen. I desperation är hon inte ens främmande för att gifta bort sin ännu minderåriga dotter med den rika kinesiska mannen.
Trots moderns såväl fysiska som psykiska misshandel är det hos henne och den äldre brodern som berättarperspektivets hela lojalitet ligger. I den mån sexuellt begär skildras riktas det i förtäckt form mot broderns råa maskulinitet. I Älskaren ändras återgivningen av ett liknande händelseförlopp radikalt. Också här finns ett fattigt hem med en desperat mor och en bror, men dessa är nu reducerade till hotfulla figurer i bakgrunden. I stället kretsar berättandet nästan klaustrofobiskt kring huvudpersonernas åtrå och deras eftermiddagar av älskog med persiennerna nerdragna för att stänga ute blickar och den gassande solen. I Älskaren från Norra Kina från 1991, som Marguerite Duras i förordet själv kallar ett återberättande av Älskaren, träder den kinesiska mannen i ännu högre grad fram som en mångfacetterad, åtråvärd individ.
I alla tre romanerna ställs broderns stereotypa maskulinitet (som förstärks av hans position som kolonisatör, om än en fattig sådan) mot den kinesiska mannens drag som (i överensstämmelse med en i grunden rasistisk stereotyp) beskrivs som nästan androgyna. En förskjutning av huvudpersonens begär sker dock från den erotiserade beundran av brodern som framträder i En fördämning mot Stilla havet till ett allt större avståndstagande i Älskaren och Älskaren från Norra Kina gentemot den våldsamma maskulinitet han representerar.
För trots det tabu som skapas av skillnader (etnicitet, klass och ålder) så är den starka attraktionen mellan den franska tonårsflickan och den kinesiska rikemanssonen till stor del grundad i likheter. De älskande studerar varandras magra, veka kroppar och speglar sig i varandra.
Queert gränsöverskridande
En mening från en annan av Marguerite Duras böcker, Hiroshima min älskade, skulle lika gärna kunna gälla dessa två. Där säger den franska huvudpersonen om sin japanska älskare: ”Jag kunde inte längre finna minsta skillnad mellan hans kropp och min”. Men samtidigt som det i de erotiska möten som beskrivs i Älskaren och Älskaren från Norra Kina sker ett nästan queert gränsöverskridande förblir ändå maktstrukturerna vassa i kanten.
Trots all sin åtrå kan flickan aldrig helt komma förbi den rasistiska blick hon är fostrad att betrakta asiatiska män med, och det är genom hennes blick den kinesiska mannen framträder inför läsaren. Sedan finns där det faktum att hon (i alla versioner av berättelsen) är minderårig, vilket lätt glöms bort då hennes begär är så aktivt och styrande för förloppet. I Älskaren från Norra Kina har dock Marguerite Duras understrukit denna brutala skevhet genom att kalla huvudpersonen rätt och slätt ”barnet”.
Fast den (eller de) tonårsflickor som skildras i En fördämning mot Stilla Havet, Älskaren och Älskaren från Norra Kina är mycket aktiv som begärande, sexuellt subjekt delar hon med flera andra av Marguerite Duras kvinno- och flickgestalter en slags grundläggande likgiltighet inför sin tillvaro som nästan gränsar till apati. Hon låter tillsynes folk göra med henne som de vill med en axelryckning, men denna likgiltighet gör henne också oåtkomlig. I Älskaren från Norra Kina säger ”barnet” till sin älskare: ”Minns du att du sa till mig att jag alltid skulle försvinna, var jag än befann mig, att jag aldrig skulle vara någon trogen”.
Lol i Lol V. Steins hänförelse från 1964 glider in i apatisk tystnad efter ett dramatiskt uppbrott från sin fästman. Uppbrottet tycks dock mest vara en förevändning för att få vända sig bort från en klaustrofobisk tillvaro av begränsningar och förväntningar. Liksom namnet Lol V. Stein för tankarna till både mjukhet och hårdhet (där det barnsliga smeknamnet Lol kontrasteras mot det vassa ensamma V:et och det hårda efternamnet Stein) blandas hos flera av Marguerite Duras kvinnliga karaktärer en skenbar passivitet med motstånd i form tystnad, undanglidande och frånvaro.
I andra ändan av spektrat finns de kvinnor som istället för tystnad skriker ut sin smärta och frustration. Modersgestalten i barndomsskildringarna från Franska Indokina beskrivs genomgående som vrålande. Hennes livs olyckor har gjort henne till ”ett härjande monstrum” som det står på ett ställe i En fördämning mot Stilla Havet.
Faktum är att modern i En fördämning mot Stilla Havet på många sätt påminner om Joseph Conrads kolonialherre Kurtz i det klassiska verket Mörkrets hjärta. I egenskap av tyrann över såväl den infödda befolkningen på slätten där hon bor som över sina barn (och särskilt sin dotter) förkroppsligar hon kolonialismens våld samtidigt som hon liksom Kurtz framställs som ett slags offer för den plats hon tagit i besittning. Detta skapar samma ambivalens som återfinns hos många västerländska skildrare av kolonialismen, där dess fasor ömsom förläggs hos kolonisatören, ömsom hos den koloniserade platsen (och i förlängningen dess befolkning) vilken får representera det ”farliga” och ”otämjda” Andra som väcker monstret i den ”civiliserade” människan.
Tystnad och vrål i samma gestalt
Ibland finns tystnaden och vrålet i samma gestalt, som hos Riva i Hiroshima min älskade från 1984 som efter att under andra världskriget förlorat sin tyska älskare och sedan fått sitt huvud rakat efter befrielsen som straff för landsförräderi först går in i ett skrikande vansinne och låses in i en källare för att sedan bli tyst, passiv, undanglidande.
Dessa tystnader präglar även de av Marguerite Duras böcker där yttre handling och linjära händelseförlopp helt skalas av och språket och dialogen sålunda bär upp nästan hela berättelsens universum. Till denna kategori av ofta mycket korta romaner hör till exempel den mest nyligen utgivna Kärleken (ursprungligen från 1971) i översättning av Athena Farrokhzad och Olivia Isso. Där möts tre tillsynes främlingar, två män och en gravid kvinna i en av de kustmiljöer som är så vanliga hos Marguerite Duras och för ett märkligt fragmenterat samtal om kärlek och sexuellt begär. Till dessa fragmentariska, lyriska, romaner hör även bland annat Horan på den normandiska kusten (1986), Det är allt (1995) och Atlantmannen (1982), samtliga nyutgivna på Ellerströms.
Dessa texter präglas av en ambivalent syn på talet, där dialogen är det bärande elementet samtidigt som det framställs som ett mycket bristfälligt medium för att skapa kontakt. När Lol V Stein börjar tala igen efter sitt sammanbrott präglat av tystnad står det att hon bara talade för att säga hur omöjligt det var att uttrycka det hon egentligen ville. Kanske är denna inställning till språket illustrativt för alla de gestalter som befolkar Marguerite Duras romanvärld och som går in i tystnad, vrålar utan att bli hörda eller talar utan att nå fram.
Men att traditionellt berättande och miljöbeskrivningar skalats bort betyder inte att omgivningen är betydelselös. De fysiska platserna intar en central roll, men mer som bärare av sinnesstämningar och trauman än som medel för att skapa någon känsla av realism.
Ortnamn som Quillebouef, S. Tahla, Nevers och Hiroshima upprepas i de berättelser de förekommer nästan som besvärjelser, vars blotta uttalande har kraft att frambesvärja de känslor hos karaktärerna som de är förknippade med. När Riva i Hiroshima min älskade uttalar namnet Nevers manar Marguerite Duras, genom att knyta det till tidigare beskrivningar, fram allt det rymmer: den tyska älskarens död, källaren, skriken, huvudrakningen. Men samtidigt som Marguerite Duras berättelser ofta helt tycks utspela sig i karaktärernas inre, där den yttre verklighetens främsta roll är att tjäna som fond till detta, drar hennes beskrivningar ofta åt det filmiska, inte bara i Hiroshima min älskade som de facto är skriven som ett manus.
Scenerna framträder ofta som i blixtbelysning. Här är havet och en kvinna som står och betraktar det. Här är en festlokal där en ung flicka bryter ihop. Kontext och situation sipprar möjligen in till läsaren allteftersom. Där finns också ett visst avstånd till karaktärerna som bibehålls även när vi tycks befinna oss inne i deras själslivs djupaste skrymslen. I Älskaren är det till stor del den unga flickans åtrå som ger sin färg till hela berättelsen, men ändå är det som om hon betraktas utifrån, med det avstånd som kameralinsen skapar även när den filmar någon in på porerna. I romanen Emily L från 1987 blir detta avstånd ännu tydligare. Den handlar om en åldrad, alkoholiserad kaptenshustru som en gång hade författardrömmar, men hela berättelsen skapas av en annan författare som sitter på samma bar och iakttar kvinnan som hon själv ger namnet Emily L.
Marguerite Duras litterära universum är en plats av drömlika, nästan surrealistiskt skildrade soldränkta kuster och glittrande hav där ytterst konkreta tider, platser och trauman (kolonialismen, andra världskriget, Hiroshima) vibrerar i bakgrunden, där litterära gestalter kommer nästan plågsamt nära för att sedan glida ur läsarens grepp och där skrik varvas med tystnader.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
