Här dras den tonåriga fantasyälskaren Sarah in i ett riktigt äventyr när hennes lillebror kidnappas av trollkungen från hennes favoritbok, och hon tvingas kämpa sig genom en labyrint full av fällor för att rädda honom. Efter att ha överlevt hotfulla hackmaskiner, träsk med dödlig stank och huvudlösa Mupparna-kloner når Sarah och hennes nyfunna vänner till slut trollkungens slott, och slutet är både en veritabel knockout på den intrigerande Jareth och ett peppbudskap till alla unga tjejer därute.
Med åren har filmen och dess inneboende budskap kommit att tas upp på nytt av feministiska röster. Författaren Sarah Marshall beskriver den påverkan som Sarahs fras "Du har ingen makt över mig", orden som hjälper Sarah att slutligen besegra Jareth, haft över Marshalls eget feministiska uppvaknande. The Guardians Liz Cookman beskriver å sin sida Sarahs förmåga att ge mening åt en obegriplig värld som det som attraherade hennes tonårsjag till filmen, och hur Sarahs uthållighet genom labyrinten än i dag inger henne styrka att fortsätta när livet blir tufft. Det är heller inte svårt att se symboliken i Sarahs väg genom labyrinten som en väg till hennes eget vuxenblivande, där hon dessutom för det mesta får framställas som en vanlig tonåring utan att sexualiseras på Hollywoodmanér.
Romantik och våldtäktsdroger
Men det finns andra aspekter – hur feministisk är egentligen en film som anspelar på romantiska undertoner i relationen mellan Sarah och den betydligt äldre Jareth? I en hallucinatorisk balscen blir Sarah, som drogats av en förgiftad persika, runtföst på dansgolvet iförd puffärmad aftonklänning av en maskförsedd Jareth till tonerna av David Bowies åttiotalshit ”As the world falls down:” ”As the pain sweeps through / Makes no sense for you / Every thrill is gone / Wasn't too much fun at all / But I'll be there for you-ou-ou / As the world falls down”.
Det kan inte bara ha varit jag och min barndomskompis som febrilt letade efter hårprydnader som fick oss att likna balversionen av Sarah, i alla fall inte att döma av alla kommentarer under Youtubeklippet med scenen. ”Jag vill dansa till den här låten med min blivande man på vårt bröllop”, skriver en användare, en annan ”Den var den här scenen som gjorde mig till en hopplös romantiker”.
Att en tonåring uppvaktas av en vuxen man – Jennifer Connelly var bara fjorton år vid inspelningen medan Bowie var nära fyrtio – är knappast feministiskt, och att scenen som den feministiska tidskriften Bust uttrycker det dessutom känns ”injicerad med våldtäktsdroger" gör inte saken bättre.
Bowie som BDSM-troll
Det finns fler skäl till att "Labyrinth" knappast kan betraktas som en barnfilm. Enligt filmvetaren Rosalind Galt beror filmens kultstatus till stor del på publikens gensvar på Bowies gestaltning av den dominante Jareth, där trollkungens tajta läderbyxor och svarta läderstövlar snarare för tankarna till BDSM-praktik än en filmsaga för barn. Dialogen rymmer också en rad mer eller mindre tydliga BDSM-anspelningar, som Jareths förtäckta hot "Sarah, trotsa mig inte", och hans slutliga vädjan "Låt mig bara styra dig och du kan få allt du vill ha ... Frukta mig, älska mig, gör som jag säger ... och jag kommer att bli din slav". När det gäller handlingen kan den enligt Galt dessutom läsas som en representation av patriarkal normativitet där slutet, med Sarah som återvänder till det hem hon nu lärt sig att älska, blir som en läxa för Sarah att acceptera sin reproduktiva roll och sin plikt att ta hand om den lillebror hon i filmens början önskade till häcklefjäll.
Utlovad uppföljare
Hur kommer det sig då att en film som känns så uppenbart daterad på vissa sätt ändå fortsätter att locka nya fanskaror? Det är lätt att se Sarahs symboliska kamp genom labyrinten som en folkloristisk coming of age-saga, men desto svårare att smälta inslag som Jareths / Bowies hypertajta byxor som ständigt betonar hans inte helt omärkbara könsorgan. Att se "Labyrinth" som ett psykoanalytiskt formexperiment, där Sarah bearbetar saknaden efter sin frånvarande mamma och längtan efter vuxenlivet genom att fantisera om dominanta trollkungar och glittrande baltillställningar, kan dock vara en form av freudiansk förklaring till filmens kultstatus.
Hur som helst, med en snart utlovad uppföljare där det ryktas att Jennifer Connelly ska reprisera rollen som den nu vuxna Sarah, finns alla chanser att rätta till tidigare skavanker även om det trist nog får ske utan Bowies medverkan. Så, bring it on – och gärna med lite färre sliskiga balscener denna gång.
