Rättsröta och grävande journalister verkar vara höstens tema i den svenska filmutgivningen. Om ett par veckor kan biopubliken se ”Quick”, som skildrar Hannes Råstams jakt på sanningen om ”seriemördaren” som duperade både polis, rättsväsende och medier. Den här veckan är det premiär för historien om ”Etiopiensvenskarna” Johan Persson och Martin Schibbye, som reste till Ogadenregionen för att ta reda på vad civilbefolkningen utsatts för i oljeindustrins fotspår – men som istället dömdes med hjälp av fejkade bevis till elva års fängelse.
Filmen bygger på journalisternas bok med samma namn och följer dem från inför-peppen i Somalia via de 14 ovissa månaderna i Kality-fängelset till benådningen 2012. Manuset är skrivet av Peter Birro, som har tagit sig ganska stora konstnärliga friheter. Martin Schibbye sa i en intervju med Dagens ETC att han inte alls kände igen vare sig hur han själv eller fängelset porträtteras i filmen. Och nog för att Schibbye är en bror duktig-journalist från ett bror duktig-land, men att säga till den som just skenavrättat en att det ”minsann är ett krigsbrott” – det är mer Peak Elevrådsordförande än en journalist med vana av rapportering från farliga sammanhang. Men det är ju småroligt, det får vi ge Birro.
I början, under laddningen i Somalia, känns filmen nästan mer dokumentär. Johan Persson (Varela) bjuder rebeller på snus och lirar boll medan Martin Schibbye (Skarsgård) filmar sig själv och berättar var de är i processen. Men så snart det dyker upp okända billyktor bakom Johan och Martins bil under den olagliga inresan i Ogaden drar Jon Ekstrands nervkittlande musik igång och hjälper till att göra det hela till den spännande spelfilm det är.
Carl Bildt var ju både den som – via sitt engagemang i Ogaden-verksamma Lundin Oil – skulle granskas och den som satt på de diplomatiska möjligheterna att kämpa för Etiopiensvenskarnas frigivning. Philip Zandéns biroll som den hale utrikesministern är nästan värd biljettpengarna på egen hand. Även Mattias Varela och Gustaf Skarsgård gör strålande insatser, inte minst i hur de skildrar rädslan och ovissheten i deras dilemma: Ska de sälja sig själva genom att erkänna terrorbrott och hoppas på en snabb benådning eller ska de stå upp för pressfriheten och kanske bli kvar i fängelset i 11 år?
Jesper Ganslandt (”Farväl Falkenberg”, ”Apan”, ”Jimmie”) har gjort en film som är spännande och drabbande, men precis som Schibbye konstaterar har filmskaparna i princip helt tvättat bort det som fick duon att skriva sin bok: solidariteten med de etiopiska kolleger de lärde känna i fängelset. Allt är inte bra bara för att Johan och Martin är fria. Att vara journalist är ett av de farligaste yrkena i världen – inte minst om man jobbar i länder med auktoritära ledare. Nog för att Etiopien har släppt en mängd fängslade reportrar under nye ledaren Abiy Ahmed Ali, landet har ändå långt kvar till pressfrihet.
Och i grannlandet Eritrea sitter svensken Dawit Isaak fängslad utan rättegång sedan 2001 – i väntan på att Sveriges ”tysta diplomati” ska ge resultat.
Men det är väl som en kille i publiken sa för att trösta sin flickvän efter att ha sett Lukas Moodyssons människohandelsdrama Lilja 4-ever: ”Såja, det är bara på film.”
Eller hur var det nu igen?
