Det är 2014 och extremsportarna i Rackartygarna har på bästa sändningstid voltat sig rakt från Youtube in i linjär-tv. Både juryn och publiken gapar.

– Vi kör tills kropparna går sönder, säger Alex Hermansson vars ”Love Life”-tatuering skymtar på bröstet. Han är knappt svettig.

Samma år plockas den charmige gymnasten upp som en av programledarna i SVT:s ”Sommarlov” och slår igenom stort. 22 år gammal blir han kanalens leende guldkalv med den aldrig sinande energin. Så verkar det i alla fall till en början.

En tid senare står Alex Hermansson gråtande på sin balkong och hyperventilerar. Trots att det är kallt försöker han ta av sig kläderna. ”Det kändes som att jag hade en tvångströja på mig” berättar han i Youtube-programmet ”Ångestbilen”.

Det visar sig vara en panikångestattack, och tyvärr inte den sista.

Som en cool storebror

För någon utan småbarn är det svårt att förklara ”Sommarlovs” enorma genomslag. Under 2020 startades programmet totalt 23,4 miljoner gånger och hade i genomsnitt 122 400 tittare per avsnitt bara online. När Alex Hermansson i år frontar flaggskeppet för åttonde året i rad innebär det att nästan varenda förälder och deras barn från förskoleåldern och uppåt vet vem han är.

I sociala medier kryllar kommentarer av slaget ”Jag ser på ”Sommarlov” pga Alex Hermansson” och ”Jag är hemligt kär i honom”. Andra verkar se honom som en cool och snäll storebror vars spektakulära volter man gärna vill lära sig.

– Det är såklart jättekul, det värmer verkligen, säger han hjärtligt.

En tredje sort, enbart vuxna, irriterar sig istället på den hurtiga studsbollen som då och då visar upp sina magrutor på Instagram. ”Gulligt, men vad har dina bröstvårtor med ditt välbefinnande att göra?” lyder en syrlig kommentar.

– Mmm... det är svårt att göra alla lika nöjda på sociala medier, kommenterar Alex Hermansson lugnt kritiken och förklarar att hans intention alltid är att ”inspirera till rörelseglädje”.

Förmodligen hade de negativa kommentarerna svidit betydligt hårdare i början av karriären. Räddningen mot prestationsångesten blev terapi, men också programledarens starka tro.

Gud hjälpte i krisen

”Jesus är centrum i våra liv”. Så blev rubriken när Alex och hans fru, pastorsdottern Caroline Hermansson, intervjuades i den kristna tidningen Budbäraren om sin tro. Paret möttes i den dåvarande pingstförsamlingen United Öresundskyrkan, som sedan 2018 är en del av Evangeliska Fosterlands-Stiftelsen (EFS), en lågkyrklig och nyevangelisk väckelserörelse med fokus på att ”inspirera människor att läsa Bibeln och samtala om sin tro.”

I intervjun berättade programledarparet att de börjar varje dag med att be och lyssna på lovsång.

”Nästan allt i vardagen kretsar kring Jesus och min tro på Honom” sa Alex Hermansson, som själv började gå i kyrkan först som 18-åring.

På Instagram har han idag ”Jesus is my hero” i presentationsraden, och tatueringen ”Räkna med gud för han räknar med dig” pryder hans berömda torso. 2015 intygade han i Aftonbladet att förfrågan om att vara med i ”Let's dance” kom efter en bön.

I tron hittar han tröst, hopp, frid och mening.

Vilka kriser har tron hjälpt dig igenom?

– När jag började bli offentlig i 20-årsåldern lade jag mycket av identiteten i vad jag presterade. Jag blev slav under tittarsiffror, beröm, kommentarer och statistik. När det gick dåligt siffermässigt tänkte jag att jag var en dålig person. Det tankesättet mådde jag inte så bra av. Där lyfte min tro mig mycket. Jag insåg att jag är Guds barn och flyttade min identitet dit. Jag är den han säger att jag är.

Som ett slags grundtrygghet?

– Exakt. Det spelar ingen roll för min identitet hur känd jag är, hur många som tittar eller om de tycker om programmen eller inte. Jag är älskad och har en mening med mitt liv, och det har med Gud att göra, inte med omständigheterna i världen.

Hade du velat att Jesus och tron fick ta större plats i barnprogrammen du gör?

– Ae...nej. Mitt liv centrerar mycket kring min tro, men jag försöker skilja mellan jobbet och det privata. Och det jag tycker om med SVT är att det är public service, att man är opartisk. Om tron hade tagit mer plats i programmen hade det varit egenintresse, det hade jag inte velat.

Du har tidigare berättat om när du fick panikångestattacker en tid efter att du börjat på SVT. Vad var det som fick dig att pressa dig så hårt?

– Flera saker i kombination: Innan jag började på SVT hade jag levt under för mycket press och prestation utan paus under flera år. Med ”Rackartygarna” var vi några av de första att slå igenom via sociala medier. Det fanns inte riktigt några rutiner för det här fenomenet, och vi hade ingen agent. Jag fick en typ av utbrändhet. Det andra var att jag inte hade någon mentor som kunde berätta för mig hur man ska handskas med att vara så pass offentlig.

Vad hände?

– Jag hade ingen pausknapp. På jobbet körde jag järnet och sedan slutade kroppen att försöka prestera, även efter arbetstid. Om någon kom fram och ville säga hej eller ta en bild, då gick stressen igång att jag skulle prestera igen.

Försökte du leva upp upp till energinivåerna som du hade visat upp i tv?

– Ja, man vill alltid bjuda på allt. Till slut blev för mycket och jag behövde få psykologhjälp. När jag väl fick rätt verktyg vände det ganska snabbt. Idag kan det fortfarande bli väldigt intensivt med jobbprojekt ibland, men just att handskas med offentligheten på privattid måste jag säga att jag har blivit otroligt duktig på, säger Alex Hermansson.

För att bli av med ångestattackerna behövde han bland annat lära sig att våga vara lite ”tråkig och privat”.

– Jag måste tillåta mig att inte alltid vara på max. Om jag möter fans och bara har 30 procent av energin påslagen så räcker det. Det var skönt att inse. Och att förstå att det inte är något farligt om kroppen känner stress av att det blir en kö av barn på stan. Jag kan bara fortsätta försöka slappna av. Eller till och med säga nej om det skulle kännas alldeles för mycket, säger han.

Skuggslem – ett fall för HR?

Och så slutligen, frågan ett helt annan slags mörker: Skuggslemmet.

I arbetet med ”Sommarlov” ingår att då och då få det svarta slajmet hällt över huvudet. Men för varje år har mängden skuggslem bara ökat. Ett annalkande arbetsmiljöproblem för programledarna?

– Vi började lite på axeln, nu får man ofta en hel hink över sig. Det känns ungefär som att dränkas i yoghurt och den svarta färgen sätter sig i alla kläder. Vi har en vattenslang på plats men vissa dagar har jag cyklat hem helt nerslemmad för att duscha, skrattar Alex Hermansson och tillägger snabbt:

– Det här är ju sånt jag älskade när jag var liten. Barnen tycker att det är så kul! Den känslan trumfar såklart att det är att jobbigt att få bort slemmet.

Men har du kontaktat HR-avdelningen?

– Haha, nej. Men jag undrar vad de skulle säga. De kanske har en skuggslemsavdelning?