Hon minns en urscen. Redan som fyraåring hoppar Sara Martinsson över linoleumgolvet på förskolan och tänker: ”Jag kommer aldrig att bli en mamma!”.
När journalisten började leta efter andra berättelser från barnlösa kvinnor visade det sig att hon var långt ifrån ensam om denna tidiga insikt.
– Många vet, tidigt. Jag trodde att jag var ensam, men när jag började titta på forskning och intervjustudier upptäckte jag att erfarenheten är något som förenar många frivilligt barnlösa, säger hon.
Men blicken på den barnlösa kvinnan är brutal. I sin nya bok ”Kvinnor utan barn” samlar Sara Martinsson häpnadsväckande nedlåtande citat ur både samtiden och historien.
Som Sigmund Freud, som på frågan ”Vad vill en kvinna ha?” lär ha svarat ”En bebis!”.
Platon som hävdade att kvinnan rent fysiskt är i behov av att bli gravid.
Eller journalisten Anita Goldman, som i Aftonbladet slog fast: ”Den som inte känner barnlängtan saknar vördnad inför livets oändliga mysterium”.
I en studie publicerad i tidskriften Social psychology visade psykologiforskarna Malin Ekelund och Karl Ask 2021 hur människor ser på individer utan barn. Resultatet var nedslående. Återkommande beskrivningar var ”självupptagna”, ”emotionellt instabila”, ”mindre kärleksfulla” och ”avvikande”.
– Stigmatiseringen har en otroligt lång historia. Och den lever fortfarande kvar, säger Sara Martinsson.
Hon konstaterar att dragen som stämplas på barnlösa personer är sådana som oftare förknippas med maskulinitet än med femininitet.
– Kvinnan utan barn blir ifrågasatt i hela sin kvinnlighet, på grundval att hon inte har burit och fött barn. Det är inte bara en känsla som många icke-mödrar har, det är fakta som går att belägga.
Barn är inte alltid lösningen
Kan man vara kvinna fullt ut om man inte har barn?
I sin bok tar Sara Martinsson hjälp av tänkare som Judith Butler, Simone de Beauvoir och Christofer Lasch för att söka svar på denna fråga och förstå moderskapets roll i samtiden.
Själv trodde Sara Martinsson länge att längtan efter barn så småningom skulle komma till henne. Det gjorde det inte. Tyvärr visade sig liknande kvinnoöden vara svåra att hitta i kulturen.
Det blev en sorg, en känsla att inte få plats i historien.
I boken finns flera roliga scener där Sara Martinsson brottas med frågan om vem hon är:
Många kvinnor mår sämre än vad de hade behövt göra om barnnormen hade varit lite svagare
”Varför sitter jag här ensam i min orenoverade tvåa med ett livspusslet värdigt en genomsnittlig pensionär. Och: ”Jag oroar mig ibland för att bli tokig. Som den där kvinnan jag satt mittemot på tåget. Som hade sin katt i en babybjörn.”
– Den kulturella konstruktionen kring mödraskap är så otroligt stark. Många kvinnor mår sämre än vad de hade behövt göra om barnnormen hade varit lite svagare. Men jag tror att många applicerar en inre osäkerhet på drömmen om familjen och om barnet. Det är inte nödvändigtvis lösningen på alla problem, säger hon.
Narrativet om moderskapet som kvinnans mening med livet förstärks också i samtidsutgivningen, i böcker som ”Kvinnomanualen” av Anna Björklund, ”En dag i öknen” av Anna Axfors och i de många titlar om ofrivillig barnlöshet som kommit de senaste åren, menar Sara Martinsson.
– Men det resoneras inte alls så mycket kring hur det kommer sig att barnnormen är så otroligt stark. Och området kvinnor utan barn är väldigt obelyst, säger hon.
Barnlängtan, en konstruktion
I ”Kvinnor utan barn” undersöks också en också central fråga: Finns barnlängtan, rent biologiskt inbyggt i kvinnokroppen?
När Sara Martinsson började titta på forskning i ämnet kunde hon inte hitta några vetenskapliga belägg för att en modersinstinkt automatiskt ger kvinnor lusten att skaffa barn. Mycket tyder i stället på att barnlängtan är en kulturell konstruktion.
Vi tror på något sätt att det är lättare köpa en fattig kvinnas livmoder i tredje världen, eller att ändra på våra kroppar än vad det är att adressera frågan: Var är barnlängtan?
– Ändå lever uppfattningen kvar om att den kvinna som inte känner barnlängtan förnekar ”sina instinkter”. Vi agerar som om barnlängtan är biologisk. Och vi låter den sanktionera väldigt radikala åtgärder, säger Sara Martinsson.
Hon tar surrogatindustrin som exempel, men också de avancerade assisterade befruktningar som kan vara mycket plågsamma att genomgå.
– Vi tror på något sätt att det är lättare köpa en fattig kvinnas livmoder i tredje världen, eller att ändra på våra kroppar än vad det är att adressera frågan: Var är barnlängtan? Vilka andra livsdrömmar är möjliga?
Utan att förminska den plågsamma barnlängtan som många kvinnor känner vill Sara Martinsson ge ett utvidgat perspektiv på hur ett kvinnoliv utan barn kan se ut.
Hon pekar också på att långt ifrån alla icke-mödrar ser barnlösheten som ett trauma. I intervjustudier från USA kunde forskarna urskilja två grupper bland gifta, barnlösa par: ”tidiga beslutare” och ”uppskjutare”.
För den senare gruppen, majoriteten, sköts beslutet på framtiden. Sedan valde man att avstå, ibland för att det blivit för sent.
Men den utbredda bilden är ändå att det upplevs som ett trauma?
– Ja, och det är väldigt typiskt den senmoderna människan att vara upptagen vid att allt i livet är en produkt av ett beslut som vi har tagit. Vi är dåliga på att erkänna slumpens betydelse för hur våra liv blir.
Sälj grej med mor
I ett kapitel går Sara Martinsson igenom hur barnet blivit en livsstils- och statuspryl, ”det sista magiska i en avförtrollad verklighet” som också går att kapitalisera på, inte för influencers.
Martinsson refererar till historikern Christopher Lasch, som förklarat att marknadsföringen av moderskapet också förstärker icke-moderns känsla av att vara fel, ”alienerad”, och gör den till en vara: ”Reklam institutionaliserar avund”.
Ett exempel är att marknadsföringen som riktar sig till kvinnor i barnafödande ålder ofta består av positiva, varma och rosenskimrande bilder. Krämer som smörjs in på vällande magar.
– Konsekvensen är att jag som betraktare känner att min livsstil är mindre värd, säger Sara Martinsson.
Att vara kvinna utan barn är också att den förväntade kronologin i livet sätts ur spel, skriver du. Hur då?
– I boken ”Time binds” skriver sociologen Elizabeth Freeman om ”krononormativitet” – ett normativt livslopp som förväntas knyta ihop olika typer av händelser i våra liv. Eftersom jag inte har barn har jag upplevt att framtiden blivit helt suddig. Hur ska jag leva? Och jag hade ingen att spegla mig i. Så jag ville undersöka det om det gick att hitta.
På insidan av bokens pärmar har du samlat hundratals namn på kvinnor utan barn. Vad upptäckte du i deras berättelser?
– Jag sökte mig jättemycket till dagböcker, brev och självbiografier. Där hittade jag exempelvis Virginia Woolf, Simone de Beauvoir, Joyce Carol Oates och en rad andra som reflekterat över liknande frågor som jag. Det var väldigt fint och givande. Jag ville ge en känsla av att alla de här kvinnorna i historien liksom håller i den här berättelsen.
