Låt gå för att den silverglänsande draken Falkor allt som oftast ser något inklippt ut i flygscenerna, när de i övrigt handfast analoga effekterna utnyttjar filmmediet till max med tjusiga perspektivförskjutningar och vackert utmejslade animatronics (live-animerade robotdockor) – allt som allt en lisa för själen jämfört med dagens ofta hafsigt hopkokade datoreffekter.
Myriader av referenser
Men den kanske allra viktigaste kulturgärningen som ”Den oändliga historien” bidrog med var att de facto levandegöra Michael Endes bok för en bredare publik. Nu filmatiserades i ärlighetens namn bara första halvan av boken, och filmens lite rumphuggna avslut med sina svepande formuleringar om Bastians fortsatta äventyr i sagoriket Fantásien och hemresa kunde ha skötts snyggare. Men just det skapade i sin tur också ett sug efter mer, och det var ett begär som tacksamt kunde stillas i litterär form.
Det finns givetvis myriader av referenser att dra ur både bok och film, där det mörka Ingentinget som hotar att förgöra Fantásien går att likställa med både totalitära rörelser, fascistiska regimer och dagens klimathot – boken kom för övrigt också att anammas som symbol för åttiotalets västtyska antikärnkraftsrörelse. Den mobbade dagdrömmaren Bastian, som tecknar enhörningar i sin mattebok och hellre tillbringar fritiden på skolans vind än går hem till sin känslomässigt fyrkantige pappa, är också en klassisk underdogkaraktär lätt att känna med, och hans resa mot mognad och oberoende lika fängslande att följa som krigaren Atrejus umbäranden bland stjärnögda sfinxer och cyklande stenbitare.
Matnytting påminnelse
En av filmens tätaste scener, där Atreju som en prövning ställs mot sitt sanna jag i en spegel och plötsligt står öga mot öga med den läsande Bastian, förkroppsligar dessutom mer än något alla unga bokbitares coming of age-drömmar om att få sammansmälta med den fiktion de så hett åtrår.
Skulle då ett fiktivt Fantásien ens kunna existera i dagens genomdigitaliserade tidsålder, och skulle barnkejsarinnans nödrop om räddning från Ingentingets fantasilöshet kunna konkurrera med moderna smartphones och surfplattor? Förhoppningsvis, för visst finns det plats för sagor och myter även på nätet bara vi ger dem utrymme. ”Människor utan hopp är lätta att styra, och den som styr har makten”, yttrar filmens ondsinta varg Gmork som en ledtråd till sin osynlige uppdragsgivare. Kanske är det just därför vi behöver titta tillbaka på ”Den oändliga historien” – för en matnyttig påminnelse om att hålla fast vid både hopp och fantasi i högervindarnas mörka tidevarv.
1984 hade filmen premiär och den bygger på barnboksförfattaren Michael Endes bok med samma namn från 1979. Filmen var en västtysk produktion och spelades in till största delen in i Bavaria Film Studios i München. Gatuscenerna spelades dock in i kanadensiska Vancouver. För regin stod Wolfgang Petersen, som även regisserat filmer som ”Das boot” och ”Air force one”.
Noah Hathaway, som spelade Atreju, hade vid tidpunkten redan skådespelarerfarenhet från både reklamfilm och tv-serien ”Battlestar Galactica”. Innan inspelningen fick han träna på att rida inför rollen, och vid ett tillfälle blev en häst rädd och råkade falla med Hathaway som fick hästen över sig och två ryggkotor krossade. Han lyckades ändå kämpa sig igenom produktionen, men har sedan dess lidit av ryggsmärtor.
1990 kom uppföljaren ”Den oändliga historien 2 – Nästa kapitel”, löst baserad på andra halvan av Michael Endes bok, och 1994 kom så en tredje film, ”Den oändliga historien 3 – Flykten från Fantásien”, där bland andra Jack Black medverkade och som blev en veritabel flopp.
Michael Ende kallade adaptionen för en ”motbjudande film”, och menade att man helt missförstått hans bok. Ende krävde att producenterna antingen skulle ändra namnet på filmen eller ta bort hans eget namn, och när inget av detta hände stämde han produktionsbolaget men förlorade.
