BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

– Det är tibetanska böneflaggor, men i stället för böner har vi skrivit citat från intervjuerna med barnen på dem, berättar Elin Bornell.

Tillsammans med Anna Harling har hon tagit initiativet till Backa teaters nya föreställning ”Som att jag ska bestiga Mount Everest på tio minuter”. De båda skådespelarna arbetade ihop under föreställningen ”Kunskapens frukt” och bestämde sig för att de ville göra något mer tillsammans. De kom fram till att de ville höra hur barn på mellanstadiet resonerar kring temat ”förändring”.

– Det är en intressant ålder, eftersom det sker väldigt mycket förändringar. Du är på väg ut ur barndomen men har kanske inte riktigt kommit in i puberteten ännu. Vi ville höra vad förändring innebär för den här målgruppen. Det är en rolig frågeställning, eftersom vi som vuxna inte nödvändigtvis har greppat det heller, berättar Anna Harling.

Träffat 160 barn

I samma veva släppte Ylva Mårtens, journalist och mångårig redaktör för ”Barnen” i P1 boken ”Vad säger barnen?” vilket födde tankarna på ett samarbete.

– Ylva är bäst i Sverige på att prata med barn. Hon har en helt enorm erfarenhet, konstaterar Anna Harling.

Ylva Mårtens, som inte var sen att haka på projektet, har gjort djupintervjuer med 18 barn mellan 10 och 12 år. Dessutom har Backa teater under workshops träffat omkring 160 barn.

– Vi har åkt ut till skolor i olika stadsdelar, eftersom vi tycker att det har varit viktigt att ha så stor geografisk bredd som möjligt, säger Elin Bornell.

– Där har man verkligen slagits av hur olika förutsättningar barn har beroende på vilken stadsdel de bor i. Vi värderar absolut inte historierna mot varandra, allas berättelser är precis lika viktiga oberoende av var de kommer ifrån. Men det har verkligen visat hur segregerat Göteborg faktiskt är, säger Anna Harling.

Från flytt till flykt

Det är ett brett spann av berättelser som har kommit fram under arbetets gång. Vissa barn berättar om när de fått nya syskon, när en mormor har dött eller när de flyttat – andra om när de tvingats på flykt från krig. Föreställningens titel kommer från ett barn som berättade om hur svårt det är att komma upp på morgonen. Hon beskrev det som en omöjlig uppgift, som att vara tvungen att bestiga Mount Everest på tio minuter.

– Gemensamt för historierna är att familjen är väldigt central. Världen kretsar mycket kring hemmet och tryggheten, eller bristen på trygghet, som det innebär, berättar Elin Bornell.

Berättelserna, som alla är anonymiserade, har vävts ihop till det spindelnät som skapar föreställningen. Ensemblen har velat få med så många röster som möjligt, men gör djupdykningar i några av historierna. Varje skådespelare är ”bärare” av två barn var, vilket innebär att de ägnar dem extra fokus. Föreställningen innehåller också en stor mängd olika språk.

– Vi har med teckenspråk, spanska, arabiska ... det finns ett helt telefonsamtal på arabiska som inte översätts vilket kommer få några, som vanligtvis ofta är exkluderade, att känna sig väldigt inkluderade, säger Anna Harling.

Att lyssna på barnens berättelser har varit en stark upplevelse för alla i ensemblen.

– Det är ju alltid otroligt rörande att lyssna på när en människa berättar om sitt liv. Men det blir lite extra speciellt när Ylva gett ett barn fullt fokus i en till två timmar, för det är väldigt sällan som barn får prata om sig själva så pass länge, säger Elin Bornell och fortsätter:

– Jag har skrattat, bölat, fascinerats … det har verkligen varit alla känslor.