– Jag är väldigt nervös. Men jag tror att det kommer gå bra. När vi repeterar på scen med kostym och allt så känns det nästan som på riktigt, så då kan jag bli lite nervös. Men det är bra, för då får jag ju träna på det, säger Mathias Graffner.
Han tycker det är väldigt annorlunda att framförallt sjunga när hjärtat slår hårdare.
– Någon gång har det blivit helt fel. Men, det är ju nu man får göra misstag!
Startade Bounce
Fredrik ”Benke” Rydman startade en gång i tiden det banbrytande danskompaniet ”Bounce” och har efter det skapat sig en diger meritlista både som koreograf och regissör. Att förutom att jonglera allt annat i en sådan här stor produktion även ha hand om 69 barn kan ha sina utmaningar. Han har dock inte riktigt koll på samtligas namn än.
– Nej, men nästan! De har haft namntröjor på sig. Men i första scenen så har i princip alla samma kläder på sig och sitter med ryggen mot, så då har det inte varit så lätt. Men de heter så lika saker så jag bara chansar på något, skrattar Fredrik ”Benke” Rydman.
Men skämt åsido så har han varit väldigt mån om att bygga upp relationer.
– Man måste ju ha den kontakten med barn. Man kan inte vara ”du där, gå dit”. Man måste hitta någon slags kemi med dem, och det tycker jag är kul. Det har varit en behållning i hela det här jobbet. Man får lirka lite, och dra fram det ur dem som inte har den scenvanan, säger han.
Vill få barnen släppa tyglarna
Största utmaningen har varit att få barnen att släppa tyglarna lite. Eller släppa dem så där lagom inom givna ramar.
– De tror gärna att man ska göra ”rätt”. Men vad är rätt? Är det att gå dit när den säger det, eller är det att faktiskt spela teater? Och det kan vara lite svårt att förstå. Ibland när de är omedvetna och liksom inte vet vad de ska göra utan bara reagerar, så blir det som bäst. Så man får liksom inte ge för mycket instruktioner. Det värsta som finns är ju när det blir truppgymnastik av små förprogrammerade robotar, säger Fredrik ”Benke” Rydman.
Spelar Nancy
Betydligt mer rutinerad är Caroline Gustafsson. Men då hon gick ut Högskolan för scen och musik i Göteborg för bara två år sedan, så är det ändå en betydande fjäder i hatten att knipa rollen som den luttrade Nancy, som riskerar sitt eget liv för att hjälpa Oliver.
– Hon är en kvinna som inte haft världens bästa förutsättningar i livet, uppvuxen på gatan tillsammans med det här gänget som Oliver hamnar i. Men hon är vuxen nu och får försörja sig så som kvinnor fick på den tiden, säger Caroline Gustafsson.
Musikalen ”Oliver” hade urpremiär 1960 i London och filmversionen nio år senare vann sex Oscars. Men det är en rätt finputsad variant av en historia som ändå har en del mörker i sig. Svärtan som finns där poleras inte över i den här versionen.
– Nej, jag skulle säga att vi blickar ner i mörkret. Musikalen är egentligen skriven med alla karaktärer som schabloner. När skurken kommer in blir det mörk musik och så vidare. Men det är kanske inte så intressant när man blir skriven på näsan. Samma sak med Nancy. Det blir glad och härlig musik när hon kommer in. Men hon har ju egentligen inte heller haft det så lätt, och det låter Benke lysa igenom, säger Caroline Gustafsson.
Sedan är det ju naturligtvis inte diskbänksrealism heller, som Fredrik Benke Rydman påpekar. Men att karaktärerna är så karikatyraktigt uppmålade öppnar för lekfullhet.
– Det finns mycket humor i det. De vuxna människorna är nästan som förvridna och även i boken är det mycket sett genom barnens ögon. När man är barn så ser man vuxna med jättetjocka läppar eller stor näsa och det ser helt sjukt ut. Den bilden har jag försökt ha med mig, säger Fredrik ”Benke” Rydman.
Vanliga Mathias i skolan
För Mathias Graffners del är det andra föreställningen som är rödmarkerad i almanackan.
– Jag är inte med på den riktiga premiären, men det blir ju ändå min premiär, säger han.
Trots att han inom kort ska stå på scen i ett fullsatt Göteborgsoperan är han samma gamla vanliga Mathias för de flesta av klasskamraterna på skolan.
– Det är inte så många som vet det än. Jag har precis börjat en ny klass då min gamla skola bara var till 5:an. Men det är kanske två, tre stycken som vet. Jag vill inte berätta det för alla direkt, då blir det så mycket frågor, säger Mathias Graffner.
