När romankaraktären Jenny i Deras ryggar luktade så gott får egna barn märker hon hur hennes inställning till sina föräldrar skiljer sig markant från omgivningens. Det skulle aldrig komma på tal att hon skulle låta sina föräldrar barnvakta sina kära barn. Tror folk att hon är galen? frågar sig Jenny. Och genom kärleken till de egna barnen återupplever och minns hon bit för bit av sin egen barndom. Hon inser att hon växte upp i ett hem där föräldrarna tyckte det var skönast när hon klarade sig själv och där ömhet och närhet var en bristvara. Om nätterna smög Jenny in i föräldrarnas sovrum och kröp upp mellan deras kroppar. Där låg hon och ”tankade” trygghet, som serieskaparen Åsa Grennvall beskriver det. Berättelsen om Jenny bygger på författarens egna erfarenheter och precis som romankaraktären var det vid det egna familjebildandet tankarna om den egna barndomen väcktes.

– Plötsligt insåg jag hur absurt det var att jag som barn upplevde det som min egen uppgift att bete mig på ett sätt som fick mina föräldrar att älska mig. När jag ser på mina barn idag är det så självklart att jag älskar dem oavsett vad de gör och att det aldrig är upp till dem att få mig älska dem, berättar Åsa Grennvall.

”Gått under av ensamhet”

I boken heter huvudfiguren Jenny och har blont hår, medan Åsa Grennvall i verkligheten är mörkhårig. Först när hon blev färdig med boken insåg hon varför hon valt att beskriva en fiktiv flickas uppväxt.

– Berättelsen bygger mycket på mitt eget liv, men jag har alltid känt mig så ensam med mina erfarenheter. Jag har aldrig träffat någon som vuxit upp som jag. Därför blev Jenny en person som jag kunde dela mina erfarenheter med. Jag tror att jag hade gått under av ensamhet om jag skrivit om mig själv. I och med att jag skapade Jenny blev vi två om erfarenheterna, förklarar Åsa Grennvall.

Låtsas inte om problemet

I och med reaktioner på boken har hon förstått att hon inte är ensam om erfarenheterna och säger att hon är ”rörd över den insikten”. Ändå upplever hon att vuxenvärlden inte låtsas om problemet.

– Jag tror många har svårt att förstå hur föräldrar kan vara ointresserade av sina barn, för dem är det självklart att deras föräldrar alltid kommer att älska dem.

Kanske handlar tystnaden också om en skam inför misslyckandet att inte älskas av sina föräldrar, eller om ”normkören” som säger att man som vuxen måste vara tacksam, funderar Åsa Grennvall.

– I boken blir Jenny ifrågasatt av omgivningen och uppmanas att försonas med sina föräldrar. Det skulle man aldrig kräva av en person som levt i ett destruktivt kärleksförhållande.

Inga synliga övergrepp

Men framför allt tror hon att berättelsen om de kärlekslösa familjerna inte hörs för att den är svår att sätta fingret på. Det handlar inte om barn som blivit utsatta för något synligt övergrepp. De har fått mat, kläder, skolgång och varken utsatts för brott eller farit illa rent fysiskt.

– Men hela tiden är det någonting som saknats. Det kan beskrivas som ett vakuum, en tomhet, och det gör det så svårt att prata om.

Vad har det inneburit för dig själv att ge ut denna bok?

– Jag upplever frihet. Jag känner mig fri.