BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Det existentiella varvas med det vardagliga, som när en getvaktande pojke sitter med en pinne i ena handen och andra i munnen och texten lyder:
”Solen skyms av sand / frasar lätt när den landar / en mjölktand är lös.”
Fragmentariskt
Det finns ingen egentligen traditionell dramaturgisk ”handling” i boken, men jag är förtjust i den här fragmentariska stilen eftersom den öppnar upp för nya associationer för både stora och små. De korta raderna och generösa illustrationerna kan fånga intresset och fantasin för allt från en ettåring till en morfar, även om den tänkta målgruppen antagligen är förskolebarn.
Berättelsen kan också väcka diskussioner mellan barn och vuxen kring hur barn lever olika – men också lika – beroende på var på jorden de befinner sig. Som när några barn i folkdräkter rider barbacka på hästar och texten lyder:
”Hovarna dundrar / under marken en mullvad / då ringer farmor.”
Kikar man noga ser man den lilla mobiltelefonen i den vantklädda handen vilket ruckar på schablonbilden.
Det är inte bara glättigt, som på ett uppslag med en bar skog där en rad djur, sköldpaddor, vildsvin, en björn och en tupp rusar fram. Samtidigt droppar det från några utspridda moln.
”Under askan, frön / till en ny skog som kanske / också brinner ner.”
Deppigt, men så är ju verkligheten.
Kluriga frågor kan komma
Boken tåls att läsas många gånger, men var beredd på
kluriga frågor från vetgiriga barn – för jag kan väl knappast vara den enda som tvingas smussla fram en sökmotor vid bilden på inuiter med sina djurvänner som ackompanjeras av raderna:
”Kalven och laven / träffas för första gången / och snart, fjärilar!”
”Hemma hela sommaren” har en radikalt annorlunda, mer serie-inspirerad estetik. Den är välbekant för läsare av ”Lilla Berlin”, den populära feministiska seriestrippen som illustratören Ellen Ekman blivit känd för. Barnets kön definieras inte och kropparna känns befriande realistiska, med mammans håriga vader, icke-perfekta tänder och bröst som hänger och dinglar åt olika håll.
Liksom föregångaren av duon Ellen Ekman/Elin Johansson, succén ”Veckan före barnbidraget”, handlar det om ett ämne som vuxna inte gillar att tänka på: att ett par hundra tusen barn i förmögna Sverige lever i
fattigdom.
Vad gör man när det är ett långt sommarlov framför en, men föräldern måste leta mynt i soffan? Vi får följa samma lilla
familj som förra gången, med den trötta men påhittiga mamman som gör så gott hon kan med de små medel hon har, för att tillfredsställa sitt barns behov.
Den här gången påstår huvudpersonen att hen ska på safari, när pedagogerna frågar vad de ska göra i sommar. Varför sa du det, säger mamman på väg hem. Läsaren förstår: för att hen inte vill känna sig annorlunda från de andra barnen som ska till Legoland, Thailand och allt möjligt spännande.
Representation spelar roll
Jag glömmer aldrig en kommentar jag läste på Ekmans Instagram, angående den förra boken. Det var en förskolepedagog som berättade att en av de ”stökiga” pojkarna i gruppen hade suttit helt stilla medan hon läste ”Veckan före barn-bidraget”, och sedan bett att få höra den en gång till. Att inte känna sig utanför och konstig betyder något. Representation spelar roll.
Utanförskap och skam hänger ofta tätt ihop. Det blir också tydligt i slutet av ”Hemma hela sommaren” (spoiler alert!). Huvudpersonen befinner sig på mammans hemmagjorda ”safari” vid en sjö (de ser inte några lejon, men några tanter får agera flodhästar) när hen träffar sin förskolekompis.
– Skulle inte du till Thailand? frågar jag.
– Jo. Skulle inte du på safari, säger Sara.
– Jo, säger jag.
Sen delar vi på resten av mormors kakor och tittar på myror som kånkar på barr.
– Det är härligt här i Thailand, säger Sara.
– Spännande med safari, säger jag.
Jag älskar hur ”Hemma hela sommaren” vågar ta i jobbiga och komplexa ämnen, full av empati och kärlek. Ibland gör det skillnad att bara våga prata och sätta ord på det svåra.
Bra kvalitet kostar
För några veckor sedan beklagade sig Lisa Magnusson i
Dagens Nyheter över varför det inte ges ut tillräckligt med böcker om ”hemska saker, sorgliga saker, farliga saker. Orättvisa saker. Saker vi inte förstår.” Jag fattar inte vad hon snackar om. Jag tycker det ges ut massor av bra böcker om just den sortens svåra ämnen, av passionerade och begåvade barnboksförfattare.
Men egentligen är det ju inte bara en moralisk eller konstnärlig utan också en politisk fråga: jag tror inte att det går att förespråka komplexa barnböcker av hög kvalitet utan att samtidigt stötta konstnärer med bidrag och möjlighet att hyra billiga ateljéer, eller att ge förskolor pengar så att de kan köpa in bra litteratur kontinuerligt, inte bara som punktinsatser.
Bra kvalitet kostar pengar. Djup och konstnärlighet drar – tyvärr – sällan in lika mycket pengar som glättiga Frost-prylar.
